Herr talman! Tack, Linus Lakso, för ytterligare frågor!

Det är väl det här som skiljer oss åt. Sverigedemokraternas syn på vad elen ska gå till bygger på det egenvärde som finns i en ökad svensk självförsörjningsgrad i fråga om olika former av energi. Jag är den första att konstatera att jag ser det som någonting värdefullt. Kan vi ställa om i de processer som i dag nyttjar fossil energi, som vi inte är självförsörjande på, och kan vi fortsätta att ställa om i transportsektorn så att vi kan nyttja el som vi har producerat i Sverige i stället för drivmedel som är importerade från Mellanöstern och annat är det ett värde i sig utifrån ett svenskt självförsörjningsperspektiv och inte minst med tanke på den oroliga omvärlden.

Från den änden kommer Sverigedemokraterna in i debatten kring grön omställning. Miljöpartiet kommer in i den andra änden, där man bara ska räkna CO2-utsläpp och tro att det spelar någon som helst roll ifall vi blir nettonollutsläppare i morgon eller ifall EU blir det om tio, fem eller femton år. Det tycker inte Sverigedemokraterna är lika viktigt. För oss handlar det om självförsörjningsgrad i fråga om något så viktigt som energi.

Mot den bakgrunden motsätter vi oss inte en omställning av vare sig transporter eller industrier, men det måste kunna ske i ett tempo som gör att vi inte förlorar vår konkurrenskraft och inte slösar bort våra begränsade resurser.

De två företag som Linus Lakso och alla andra som hela tiden hejar på den gröna omställningen alltid lyfter är Stegra och Northvolt. Jag tror snarare att den stora och viktiga omställningen sker i alla andra företag – i de små, medelstora och hyfsat stora företagen, inte i ideologiskt utpekade prestigeprojekt som har blåsts upp av de olika klimathysteriska stödformer som Miljöpartiet förledde Socialdemokraterna att implementera i Sverige. De gröna bubblor som Linus Lakso ytterst personligen blåste upp spricker nu, och det blir jobbigt.