Herr talman! Jag uppskattar det beröm som kom från Fredrik Olovsson i hans replik och det faktum att vi i dag tycker mer lika än vi gjorde för ett fåtal år sedan – eller faktiskt bara några månader sedan, när Socialdemokraterna svängde gällande det statliga stödet för riskdelning vid nya kärnkraftsinvesteringar.

Det får dock konstateras att de som primärt tjänar på Socialdemokraternas budget är de som i dag lever på bidrag. Det är också en stor medveten omläggning av bidragspolitiken från Tidöpartierna. Man vill nu i stället skapa incitament för fler att gå från bidrag till arbete, bli en del av vår ekonomi och tillföra sina tjänster till arbetsmarknaden och säkerställa välstånd och välfärd även i framtiden. Det är alltså inte konstigt i sig att vi landar olika i den frågan.

Om vi hade gjort som Socialdemokraterna och valt att inte finansiera våra förslag i budgeten hade vi säkert kunnat ge mycket mer till andra, men då hade vi i slutändan också ökat belåningen kraftigt eftersom Socialdemokraternas budget enligt tjänstemännen på Finansdepartementet saknar finansiering för ungefär 50 miljarder kronor. Det är mycket pengar. Det kan man lova mycket för, om det är så att man själv inte bekostar det.

Det karensavdrag som Fredrik Olovsson nämner är ju ett tydligt sådant exempel. Det finns uppskattningar på att det skulle kosta 40 miljarder, men Socialdemokraterna låtsas att det är gratis att vältra över kostnaden på företagen i stället. Det tycker inte jag är seriös politik.

När det gäller sänkt elskatt är jag den första att säga att jag gärna hade gått hårdare åt detta. Det är känt att Sverigedemokraterna har drivit den frågan även i tidigare budgetförhandlingar.

Det sista Fredrik Olovsson nämner, om exakt hur olika stödförordningar faller ut i praktiken, är en stark anledning till att Sverigedemokraterna skulle vilja ingå i nästa regering och kunna få ett ökat inflytande vid översynen av hur olika stöd genom myndigheter och annat hanteras och faller ut i praktiken.