Herr talman! Jag börjar med att hänvisa till Centerpartiets särskilda yttrande. Vi har ju vår egen skuggbudget som vi helst skulle vilja få genomförd, men det går inte just nu. Ett särskilt yttrande kan vi i alla fall ha.

De senaste åren har det visat sig att pandemier, krig och störningar i viktiga leveransrutiner har en väldigt påtaglig förmåga att skapa störningar. Det utgör en stor risk för ett land som Sverige, eftersom vi importerar väldigt mycket mat; varannan tugga brukar man säga. I en krigssituation kommer det här inte att hålla måttet.

Herr talman! Vi behöver helt enkelt fler jordbrukare, vilket flera av mina kollegor har varit inne på i dag. Vi behöver också en mer decentraliserad produktion som effektivare kan försörja landet med livsmedel. Det skulle för övrigt vara önskvärt även i fredstider, eftersom det kan främja landsbygdsutveckling, lokal tillväxt och jobb.

Utvecklingen i Sverige har dessvärre under en lång tid varit den omvända. Antalet jordbrukare har minskat. De små jordbruken har slagits ut till förmån för enskilda större producenter, och vårt importberoende har ökat. Detta, herr talman, är inte en naturlag. Det är ett aktivt val som Sverige har gjort.

Genom att man staplat avgiftsbelagd byråkrati och skatter i alla delar av livsmedelskedjan, hela vägen från jord till bord, har lönsamheten hos bönderna tunnats ut. Man skulle kunna säga att staten har behandlat jordbruket som en mjölkko, vilket genom den statliga ivern att pressa ut sista droppen har skapat en alltmer utmärglad och undernärd sektor för varje år som går. Det här har varit ett stort misstag, och det gör svenska folket sårbart på ett sätt som är oacceptabelt.

Herr talman! Dessvärre verkar vi ha en lång väg att vandra mot bot och bättring. Företrädare för Centerpartiet har stått i den här talarstolen förut. Jag har försökt att även i utskott lägga fram förslag för Centerpartiets räkning om att vi ska utreda statens pålagor, skatter och avgifter i livsmedelskedjans alla led.

Vi har föreslagit reformer som ökar lönsamheten i jordbruket och stärker svenska bönders konkurrenskraft. Det har tyvärr röstats ned varje gång, men jag vet ju att man får tjata och återkomma många gånger i politiken. Kanske kan det få genomslag. Vi hade nyligen ett möte med en mjölkproducent där hemma som tyckte att det här var ett bra förslag. Då sa jag: Då får ni gärna ta med er det in i politiken så att det inte enbart kommer från Centerpartiet.

Men jag tycker ärligt talat att det är konstigt att staten ska mjölka bonden i alla led fram till affären och även när du betalar din mat. För varje krona eller varje hundring som du handlar för på affären är det bonden som får den minsta delen av kakan. Den statliga momsen på maten drar in mer pengar än vad bonden gör. Då är det någonting som är fel.

Att bönderna får för lite betalt är en viktig förklaring till att jordbruket nu befinner sig i en utförsbacke. Det är förhållanden som politiker har skapat, och vi har också möjlighet att backa bandet – om vi vill.

Tidigare var det någon som tog upp det här med att jordbruket skulle vara ett särintresse. Jag tror att det var min kollega Magnus Oscarsson. Svensk försvarsförmåga har beskrivits som ett sådant. Verklighetens prövningar har gjort att beslutet har åldrats riktigt dåligt. Men tyvärr har svensk landsbygdspolitik under decennier, herr talman, också betraktats som ett särintresse för enstaka skogsägare, för mjölkbönder och för LRF, trots att näringarna sysselsätter hundratusentals människor och starkt bidrar till välstånd. Dessutom är de helt avgörande för hur Sverige fungerar i dag, men än mer i framtiden.

Enligt mig har Sverige gjort en politisk felprioritering som är stöpt i samma naiva form som försvarspolitiken. Försöker man se runt hörnet inser man relativt snabbt att det riskerar att få långtgående konsekvenser.

Herr talman! Lönsamheten för svenskt jordbruk har länge varit låg. Under decennier har vi haft en utslagning av lokala jordbruk, inte minst i norra Sverige som jag själv kommer ifrån. Där är självförsörjningsgraden 25–30 procent. Antalet gårdar har i Norrmejeriers upptagningsområde minskat med 40 procent de senaste 15 åren. Det här är att exponera sig för risk i tider av kris eller krig. Att vi behöver högre självförsörjningsgrad är vi överens om, men för att kunna möta kriser behöver vi också fler jordbruk och fler lokala värdekedjor som är mindre transportberoende.

Ni vet att EU har väldigt höga klimatambitioner. Vi i Sverige vill gärna gå i främsta ledet när vi får olika propåer därifrån. Vi ska med andra ord bygga, tanka och konsumera mer förnybart. Ska det fungera krävs en omfattande produktion av förnybar råvara. Det tror jag att alla behöver vara överens om.

Med rätt politiska förändringar kan konkurrenskraften stärkas. Lönsamheten kan öka och jordbruket växa. De är grundbultar i att stärka svensk försvarsförmåga genom bättre självförsörjning. På samma sätt är det en grundförutsättning för förnybar produktion. Men då måste de gröna näringarna uppvärderas och betraktas som samhällsviktiga funktioner. Det går visserligen att se det som en utmaning, men det går minst lika bra att se det som en oförlöst framtidspotential.

Men hur ska vi nå dit? Det finns några vägar dit, och jag tänkte räkna upp dem.

En väg är att stärka äganderätten. Den frågan har vi varit inne på många gånger i kammaren, och det finns utredningar som nu är ute på remiss. En del är på gång, vilket är bra.

Men staten har ändå inte under lång tid tagit ansvar för att bygga en relation mellan ansvarig myndighet och ägare av egendom där frihet under ansvar är utgångspunkten. I dag tvingas skogsägaren i många fall att förhålla sig till helt utomstående aktörers agendor, framtvingade juridiska processer och alla de kostnader som kommer med dessa.

En annan väg är leveransen av inte minst Artskyddsutredningen, som vi har väntat på länge. Jag trodde att tomten skulle komma med den förra året, och vi får hoppas att tomten kanske har med sig något den här gången.

Det här är nog den enskilt viktigaste frågan just nu för skogsägare i Sverige. Utredningen har dragit ut på tiden. Det blir lite tydligt i överkant, men när vi övriga är stressade uppfattar jag inte att ministern känner någon omedelbar brådska att agera. Men jag hoppas att jag har missuppfattat och att utredningen läggs fram så snart som möjligt.

En annan väg, som jag har varit inne på tidigare, är att regeringen skulle kunna utreda att minska de statliga kostnadspålagorna i hela livsmedelskedjan. Man kan inte betrakta jordbruket som bara en skattebas i mängden – inte enligt Centerpartiets uppfattning.

Vi behöver våga höja ambitionerna. Sverige skulle behöva ha tydliga mål för produktion av förnybar råvara från både skogs- och jordbruk. Vad menar jag med det? Vi säger gärna att vi vill ha mer biodrivmedel, ska fasa ut plasten och så vidare. Men utan karta är det meningslöst. Vi säger hela tiden att vi har en massa fina mål, men hur ska vi nå dit? En sak är att man kan effektivisera skogsbruket. Vi behöver helt enkelt ta ut mer skogsråvara för att få de förändringar och uppfylla de mål som vi önskar. Allt annat innebär i ärlighetens namn – exempelvis med plockhuggning, som några i salen har varit inne på tidigare – färre jobb på landsbygden, en försämring för klimatet och inte ett gynnande av Sverige som exportland. Jag tror att förslagsställarna inte har tänkt på detta. I stället kommer vi att få importera mer fossilt, och vi kommer i stället att få använda plast, metall och glas.

Sverige kan göra de gröna näringarna till ett centralt nav för grön omställning, förnybar produktion och ekonomiskt värdeskapande för våra landsbygder. Det är inte en naturlag att jordbruk ska gå dåligt, att skogsägande ska vara osäkert, utsatt och byråkratiskt samt att industrin ska vara orolig över vilka förnybara mångmiljardinvesteringar man ens vågar göra. Det är snarare en bieffekt av att svensk politik länge har betraktat basen för vår krisberedskap och motorn för all förnybar produktion som särintressen.

Herr talman! Den glada nyheten är att vi faktiskt kan ändra på detta. Genom att uppvärdera landsbygdens gröna näringar gör vi oss själva tryggare, rikare och till en global tillgång i en värld som efterfrågar fler förnybara produkter. En bonus är att kommande generationer av politiker slipper stå med mössan i handen och säga: Vi har varit naiva.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)