Herr talman! Tack återigen, Anna Vikström, för att du lyfter en diskussion om något av det viktigaste vi gör just nu när det gäller hälso- och sjukvården för att se till att patienter får rätt vård och att man inte väljer att ta ett extra prov för att det är så krångligt att få del av patientens information från början. Detta är en väldigt angelägen uppgift som vi jobbar stenhårt med. Jag är glad att vi kan ha denna samsyn i grunden kring den här frågan.

Självklart har det funnits sjukdomsklassifikationer under hur lång tid som helst. Men datorer behöver få det översatt till ettor och nollor, och då kan dessa saker trots allt beskrivas på lite olika sätt. Det behöver översättas i ett kodverk som fungerar, och då behöver man vara överens om hur vi översätter saker och ting när samma sjukdomstillstånd beskrivs på kanske sju olika sätt. Hur ser vi till att det översätts på rätt sätt in i vårt kodverk så att de på andra sidan förstår vad det är personen i fråga lider av? Där har vi inte nått ända fram än, och det behöver vi göra. Detta är superviktigt för att vi ska ha en bra hälso- och sjukvård, som är trygg och patientsäker och som dessutom värnar personalens tid.

Jag tycker också att det är intressant att de som är mest angelägna om att få detta på plats är patientföreningarna. Det handlar om de kroniskt sjuka och de som söker vård på olika platser. Vi har kunnat läsa exempel där en patient som har dubbel cancer får vård ena gången i Stockholm och andra gången i Uppsala, för det är där man är bäst på cancervården. Då kan det ta tre veckor för informationen att ta sig mellan de olika regionerna – mellan Stockholm och Uppsala. Att vi har det på det sättet i Sverige, långt in på 2000-talet, duger inte, och det tänker vi ändra på.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.