Herr talman! Först vill jag tacka för att Anna Vikström ställde frågan. Jag skulle säga att det här är en av de mest underskattade sakerna för att få på plats en bättre hälso- och sjukvård i Sverige. Om vi får en nationell, digital infrastruktur där informationen följer patienten vart man än ska och vilken vårdgivare det än handlar om finns informationen tillgänglig där man behöver den för personalen men också för patienten.

Det handlar i grunden om patientsäkerhet. Man ska inte behöva upprepa sin sjukdomshistoria vart man än kommer. Personalen ska inte behöva stansa in samma uppgifter två eller ibland tre gånger. Dessutom vet vi hur viktigt det är för patientens trygghet att någon vet ens situation när man av olika skäl dyker upp på en vårdmottagning.

När jag klev in på Socialdepartementet blev jag förvånad över hur lite av detta vi har på plats. Det är näst intill fascinerande att man kan följa en strumpa som beställs från Italien. Var den än är i Europa vet man var den är, när den kommer fram och vilken status den har. Detta gäller inte för patienter.

Det är därför vi gör allt detta och tar fram utredning på utredning när vi upptäcker att vi måste ha juridiken och det praktiska på plats. Alla dessa saker behöver finnas. Men då blir det lite stökigt. Det är som när ett antal hantverkare ska in i ett hus. Vem ska in när och göra vad för att det hela ska fungera?

Vi har fått ett väldigt bra underlag från E-hälsomyndigheten om detta, och nu behöver vi naturligtvis fatta beslut om när dessa byggstenar ska komma på plats. Ett antal saker behöver göras.

Jag är mån om dialog och har därför skapat ett råd med företrädare för landets regioner, till exempel från it-sidan men också från ledningarna ute i regionerna. Vi har även en nationell samordnare som ska förankra arbetet och diskutera med alla inblandade så att vi inte gör något i onödan eller bygger saker som redan finns. Det finns jättestora problem med dagens struktur.

Jag är väldigt glad över Anna Vikströms engagemang. Staten behöver sätta ned foten och säga vilken standard som ska gälla och att alla behöver ansluta sig till systemet för att det ska funka. Det är något som saknats tidigare. Fram till för ett par år sedan tänkte man sig att det här skulle lösas genom frivillig samverkan, men det har inte fungerat.

Dessutom är det på många sätt ett stort problem att huvuddelen ligger i ett bolag, Inera, som vi inte har insyn i eller rådighet över. De gör i många avseenden ett bra arbete, men till exempel kunde staten under pandemin inte använda sig av den här infrastrukturen för att det fanns privaträttsliga och andra skäl som gjorde att det inte var möjligt.

Det finns alltså mycket vi behöver ändra på för att åstadkomma det vi vill, nämligen att vårdinformationen ska vara tillgänglig oavsett om huvudmannen är kommunal eller regional eller om den är privat eller offentlig. Alla behöver vara anslutna och vara det på ett sätt som gör att man kan byta information med varandra. Allt som nu pågår för att göra det möjligt är vad jag har redovisat i mitt svar.

Jag återkommer gärna till riksdagen med ytterligare tydlighet kring när saker och ting ska ske och i vilken ordning. Jag tycker dock att jag har redovisat vilka processer som är igång för att klara det stora åtagande som vi har tagit på oss. Det här är helt nödvändigt för patienterna och för personalen.