Herr talman! Jag hoppas att Sverigedemokraternas ledamot inte hoppas och önskar att vi ska gå tillbaka till den vård vi hade på 40, 50- och 60-talen.

Något som är typiskt när man leker med siffror och tittar på små detaljer och som man kanske glömmer bort, men som jag känner till eftersom jag har personliga assistenter från hela världen som jobbar hos mig, är att det här rör exempelvis personer som har kommit hit som asylsökande från kriget i Syrien, som har tillfälliga uppehållstillstånd och som jobbar under tiden därför att de inte vill leva på bidrag.

De utför ett ovärderligt arbete, men vad händer nu? Risken är stor att de inte kommer att få förlängt uppehållstillstånd. Det gäller 18-åringar, som när de fyller 18 år plötsligt, på grund av att föräldrarna bara har tillfälliga uppehållstillstånd, måste ha egna skäl för att få ett tillstånd. Det är nästan omöjligt för en 18-åring att få ett arbete som ger en inkomst på 30 000 kronor i månaden.

Vi pratar om många olika fall. Det gäller inte bara dem som har arbetstillstånd, utan det är en verklighet som finns. Jag förstår att Sverigedemokraterna inte gärna vill se den, men det finns data och siffror. Jag har varit ute och besökt dessa personer – svenska invånare som är födda här och som bor här sedan generationer tillbaka. Det är pursvenska äldre i Norsjö, Malå, Vindeln, Harads och Jokkmokk som är desperata därför att de saknar människor som kan ta hand om dem.

Min fråga kvarstår: Ser ledamoten detta problem, och vad tänker man göra för att säkerställa att vi behåller den vårdpersonal som vi behöver i Sverige?

(Applåder)