Herr talman! När jag får hjälp och omsorg av mina assistenter är det klart att det är en fördel om vi kan förstå varandra, men allra helst vill jag ha någon som finns där. Många gånger är det det valet som många inom äldreomsorgen står inför runt om i Sverige.

I den rapport som jag håller i står det att det bland de människor som har kommit till Sverige under de senaste tio åren finns närmare 4 000 läkare, 2 000 sjuksköterskor och fler än 33 000 undersköterskor och vårdbiträden som arbetar i svenska kommuner och regioner.

Jag har rest runt och sett att det inte bara är jag som har förlorat en assistent på grund av avskaffandet av spårbytet. I Jörn och Norsjö mötte jag utvisningshotade familjer. Hela bygder är otroligt upprörda och oroliga därför att de förlorar ovärderliga medarbetare – personer som finns där för att ta hand om deras äldre. När de försvinner finns inget alternativ. I Harads har 25 procent av äldreomsorgspersonalen utvisats, och man är i ett desperat läge.

Min fråga till ledamoten, som önskar en ålderns vår, är givetvis: Ser man det problem som existerar runt om i Sverige när tusentals som arbetar inom vården nu utvisas?