Herr talman! Jag kan konstatera att landsbygdspolitik handlar om prioriteringar – om att välja att prioritera eller att inte prioritera. Vad gäller tandvårdsfrågan hade regeringen kunnat prioritera att klarlägga att det inte fanns någon strid med EU:s statsstödsregler innan propositionen lades fram till riksdagen, men man prioriterade inte att göra den juridiska analysen. Därför sköt man detta på framtiden, och det är oerhört beklagligt.

Därefter blev svaret från Sverigedemokraterna att ett förstatligande av vården skulle rädda Sveriges landsbygder. Ingen ska inbilla mig att en vårdorganisation efter ett gigantiskt omorganisationskaos, styrt av en generaldirektör i Stockholm, kommer att leda till att den svenska vården fungerar ut i kapillärerna på våra landsbygder. Tvärtom kan man nog räkna med att nedläggningarna av svenska sjukhus kommer att gå som en chockvåg genom landet efter att byråkraterna i Stockholm huggit tag i vad som är ett rationellt och effektivt svenskt sjukhus. Det är den sverigedemokratiska landsbygdspolitiken. Den kommer inte att hjälpa landsbygden, utan den kommer att stjälpa landsbygden.

Det som behövs är att möjliggöra för vården att finnas tillgänglig överallt. Centerpartiet lägger därför fram ett förslag som vi kallar landsbygdsläkare. I praktiken ska allmänläkare få möjlighet att driva små läkarstyrda vårdenheter ut i kapillärerna för att täcka upp på den landsbygd där vårdcentraler saknas.

Alla i hela landet ska ha rätt till tillgänglig och jämlik vård. Det har Sverigedemokraterna inte lyckats med under sina tre år vid makten – och vi får hoppas att det inte blir fler.