Herr talman! Nu blir det lite annorlunda, för nu blir det en novell.

Herr talman! Jag sitter nedsjunken i en gammal skinnsoffa, tresits, upphängd i en ställning av rostfritt stål och ställd på hjul, lokalen är mörk och jag har sakta och i ensamt majestät druckit en Erdinger Hefe Weisse, inte så dumt sällskap för en tidigt förbrukad programmerare i de tidiga 40-åren, och jag dricker alltid bara en, låter den ta ett par timmar, och dagen har Studiestödbörjat gå mot sitt slut och jag borde resa mig, ta min rock, min mössa och mina handskar och möta regnet och vädret och världen utanför, för det är en dag i morgon också, som jag brukar bli påmind om att jag borde tänkt i går varje dag när jag vaknar, men nu tänker jag det faktiskt redan i dag, och inte utan att jag ler inombords över att ha förekommit morgondagens första tanke, ett fånigt men ändå oväntat piggt leende, kanske är det början på något nytt, hinner jag tänka, när mobilen ger ifrån sig darrningar och jag ser på skärmen att det ringer, okänt nummer står det och för ett kort ögonblick tänker jag att jag svarar inte, men det fåniga leendet vinner, och jag svarar och hör i andra änden en kvinna, ålder obestämbar, hon säger att hon vet vem jag är, var jag är någonstans och vad jag brottas med om dagarna, och hon ringer mig med goda avsikter, och vi bestämmer träff om bara en timme, hon ber mig vänta kvar där jag är, och nu vet jag varken ut eller in, sjunker djupt ned i soffan, ”brottas med om dagarna”, sa hon, och ja, det är sant, om dagarna brottas jag med en obehaglig insikt om att jag borde byta bana, borde byta jobb, borde lägga programmerandet på hyllan, för om sanningen ska fram är jag inte en särskilt bra programmerare längre, men att byta bana mitt i livet när kompetensen sviktar och självkänslan värker i benmärgen, det är inte lätt, det är trösklar som tar mig till skinnsoffan och en Hefe Weisse, och in genom dörren kommer hon, den obestämbara åldern består, slår sig ned mitt emot mig, säger inte hej men börjar prata, och hon säger; omställningsstudiestöd, du ska gå på yrkeshögskola, du ska inte vara programmerare längre, du är allt vad du behöver och du är vad Sverige behöver, jag föreslår konstruktör batterielektriska system, hon tystnar nån sekund, och min tystnad är längre, den har i själva verket pågått några år – kanske finns det en väg för mig och hon pratar igen och hon säger; jag är centerpartist, jag blev det när jag såg hur samhället stelnade, jag drivs av att ge alla människor lika chanser, att ge människor flera chanser, att ge Sverige en chans igen, där vi inte köper enkelbiljett för hundratusentals kronor – visst är du från Afghanistan, ursprungligen? – utan där vi investerar i människor och i Sverige på ett och samma bräde, och jag vet att mitt parti vill bygga ut yrkeshögskolan mest av alla, för att det är en så träffsäker form av utbildning, och hon säger att högre utbildning tillgänglig i hela landet, hela livet, är en av Centerpartiets tre hörnstenar i högre utbildningspolitiken, där alla ska kunna förkovra sig, utbilda sig vidare, var du bor ska inte hindra dig att läsa vidare och ålder eller sociala omständigheter ska inte hindra dig att läsa vidare, mörkret utanför är kompakt, soffan är låg, jag börjar tro ändå på hoppet och framtiden, att bakom nattens mörker väntar morgondagens ljus, inte bara för mig utan för fler, för många, för när arbetslösheten gräver hål i människor och gräver hål i statens kassakista måste något hända, och hon förklarar att omställningsstudiestödet innebär att anställda får väsentligt förbättrade möjligheter att studera och ställa om under hela arbetslivet, det gäller dig som programmerare med andra drömmar, men det gäller alla egentligen, och Centerpartiet vill inleda en stegvis ökning av yrkesutbildningarna med fokus på särskilt framgångsrika delar av vidareutbildningen där yrkeshögskolan trots en nödvändig expansion under senare år fortfarande är kraftigt underdimensionerad, hon lutar sig framåt och jag får erkänna att hennes energi att förändra samhället till det bättre smittar mig med lust att gå vidare – omställningsstudiestöd – vilket långt ord ändå, och hon sänker rösten en aning och säger att CSN brottas med handläggningstider, att det inte är okej men att det ser bättre ut nu, och jag ser upp mot taket där en ärligt talat ganska ful glasmosaiklampa hänger snett och förkunnar behovet av förändring, och hon fortsätter och säger att Centerpartiet vill att jobben ska bli fler och att utsläppen ska ned, därför är också kunskapen helt central, för utan utbildning och ett allmänt tillgängligt studiestöd som är flexibelt är inte Sveriges eller varje enskilds möjligheter lika goda, hon tar en paus, hon påminns om situationen och hon säger till mig där jag sitter nedsjunken något rakare i ryggen, utan min Hefe Weisse men med denna för mig okända kvinna mitt emot, att nu måste hon vända sig till talmannen för att meddela att i riksdagens debatt om studiestöd uttrycker Centerpartiet stöd för den gemensamma reservationen, men hon säger också, och nu drar hon lite på munnen, tittar stint på mig med pliriga ögon och undrar om jag som sitter där förstår eller om kanske någon av åhörarna förstår varför hela det här anförandet om studiemedel bara är en enda lång mening, och medan hon tar ett par stilla andetag hör jag någon tänka att det måste ju vara som en hyllning till vetenskapen och konsten denna Nobelkväll, en hyllning där man valt som form att försöka härma årets Nobelpristagare i litteratur, László Krasznahorkai, och utan andra likheter ha ambitionen att med formen av en enda mening försöka förmera sitt budskap, hon reste sig, slog kappan om sig och for ut genom dörren, och kvar satt jag, häpen, men med hopp.

(Applåder)