Fru talman! Statsminister Ulf Kristersson kan starta sin dag när han vill. Han kan ta en promenad i skogen, grilla med familjen och välja vilken tröja han vill ha på sig. Han kan ta en varm dusch, kanske lite för länge ibland, och till och med ta sig tiden att laga en härlig lasagne. Men enligt regeringen och Sverigedemokraterna ska den friheten bara gälla vissa och inte alla.

I dag har inte personer med funktionsnedsättning den friheten. För dem innebär inte LSS-insatser som personlig assistans eller ledsagning några timmars hjälp, utan det är skillnaden mellan frihet och ofrihet – mellan ett liv på egna villkor och ett liv i beroende, i isolering och på institutioner.

För Patrik, som har en cp-skada, är det skillnaden mellan att ligga sängliggande i 18 timmar och att få gå på Hammarbymatcher.

För Emelie, som är 24 år, blind och rullstolsburen, är det skillnaden mellan att själv få bestämma när hon vill flytta hemifrån eller ta en fika på stan och att vara helt beroende av sina föräldrar.

För fyraåriga Lian, som inte kan stå, se, höra eller prata, innebär det en skillnad för hela familjen – skillnaden mellan 19 timmars arbetsdag för pappa och att kunna spendera kvalitetstid med sin dotter utan att vara helt slutkörd.

För Konrad, 10 år, är det friheten för honom att leka med sina leksakstraktorer och fickparkera dem hur många gånger han vill med hjälp av den personliga assistentens händer.

Men regeringen och Sverigedemokraterna kämpar inte tillräckligt hårt för att säkerställa att friheten inte rycks ifrån de här människorna, för just nu slår de sönder rätten till LSS för personer med funktionsnedsättningar.

År efter år har Sveriges riksdag beslutat om låga uppräkningar av assistansersättningen. Nu föreslår regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna en uppräkning av assistansersättningen på endast 1,5 procent. Det är lägre än de kollektivavtalade löneökningarna. Hur ska man kunna rekrytera och behålla personliga assistenter om kostnaden för de kollektivavtalade löneökningarna inte ersätts? Hur ska man kunna arbeta med arbetsmiljö och kvalitet när nästan varje krona går till lön och löneomkostnader?

Hur ska familjer orka när de inte längre kan få assistans med god kvalitet? Assistenterna söker sig ju vidare. Hur ska assistenterna kunna fortsätta utvecklas i sitt arbete om det inte finns utrymme för fortbildning?

Assistansanordnare pressas, personalen slits ut och brukare riskerar att bli av med sin frihet. Underfinansieringen är ett angrepp på grundläggande rättigheter och den frihetsreform som personlig assistans innebär.

Därför är jag stolt över att Vänsterpartiet är ett av de två partier i riksdagen som har budgeterat enligt de kollektivavtalade löneökningarna. Vi vill också indexera assistansersättningen från en bra nivå, så att den inte riskerar att urholkas när en högerregering väljer att prioritera skattesänkningar för miljardärer och miljonärer eller höjda lyx-rot-bidrag för att finansiera höginkomsttagares kakelsättning i Östermalmsvåningen.

Fru talman! Regeringen lovade själv en indexering. Det presenterades på bild. Men när budgeten kom var löftet borta. Då skrev man om sina egna texter i efterhand och låtsades som om löftet aldrig hade funnits. Det är ovärdigt, och det är ett svek – inte mot mig utan mot tiotusentals människor.

Fru talman! Låt oss också tala om Sveriges sorgebarn: äldreomsorgen. På flera håll är äldreomsorgen i dag värre än före pandemin. Vi i Vänsterpartiet tycker att det nu får räcka med nedskärningar och marknadsexperiment i äldreomsorgen, men regeringen och Sverigedemokraterna blundar för verkligheten.

Martin Tivéus, vd för vård- och omsorgsbolaget Attendo, tjänar 876 500 kronor varje månad, vilket är lika mycket som 31 undersköterskor tillsammans. Samtidigt vet vi att det är sämre löner, sämre pensioner och mindre personal inom just vinstjagande vård- och omsorgsbolag. Detta är resultatet av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna från personalens löner och från de äldres rätt till plats på särskilda boenden och i stället bli till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare.

Samtidigt har vi runt om i Sverige undersköterskor och vårdbiträden som jagar extrapris på mat, hoppar över måltider för att mata sina barn och oroar sig för att vabba eller bli sjuka. Den här regeringen, som enda regering i Norden, lägger till och med på en straffavgift på arbetare som blir sjuka. Samtidigt har vi äldre som säger att de känner sig ensammare än någonsin och inte får tid att prata med personalen som vårdar dem.

Fru talman! I kommunernas äldreomsorg styrs verksamheten av sparkrav. Omsorgen mäts i minuter där varje besök tidsbestäms som om människor vore maskiner. Det kallas minutstyrning, och det har gått så långt att personalen får minuter angivna på papper för hur lång tid det får ta att tvätta håret på den äldre. Äldre ber om ursäkt om toalettbesöket tar extra lång tid.

Personalen stressar och springer mellan brukare, vilket gör att de inte hinner ta ut sin lagstadgade rast. De tvingas till och med byta tampong i skogen. Ändå händer det att äldre som larmar om stroke inte får hjälp i tid på grund av personalbrist. Personalbristen innebär att personalen måste välja mellan att ge insulin och att springa på larm.

Dessutom utvisas undersköterskor och vårdbiträden på löpande band, mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris. Detta hittar jag inte på, fru talman. Det är verkligheten.

Före valet sa Ulf Kristersson att vi måste skydda våra gamla och äldre och att äldrevården måste stärkas. Nu när han sitter vid makten har tolv personer dött till följd av brister i hemtjänsten. Fem av dem larmade utan att hjälp kom. Det är hjärtskärande, och det är ett politiskt ansvar.

Varför blundar den SD-ledda regeringen för den hårda, inhumana verkligheten i äldreomsorgen? Tycker regeringen och Sverigedemokraterna att dessa människor ska stå tillbaka för skattesänkningarna åt miljonärer och miljardärer – statligt bidrag för städhjälp eller kakelläggning i sommarhuset åt de rikaste hushållen?

Omsorgen ska bygga på tillit, inte på tidtagarur. Äldre och personalen måste få råda över när besök ska ske och hur lång tid ett besök ska få ta. Budgeten ska aldrig styra människovärdet.

Vänsterpartiet kräver därför att en haverikommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen från resursfördelning till arbetsvillkor. Det ska inte gå att blunda längre för den kris som Tidöregeringen har fördjupat.

Vi i Vänsterpartiet har också konsekvent budgeterat för att kommunerna ska ha råd att utveckla, inte skära ned, sina verksamheter. I år är det ingen skillnad: Vi budgeterar 8 miljarder kronor mer än vad regeringen gör i generella statsbidrag till kommunerna och regionerna. Dessutom vill vi indexera de statsbidragen.

Det här handlar om prioriteringar, fru talman. Regeringen har valt att sänka skatten för sig själva och för de allra rikaste på bekostnad av äldreomsorgen, på bekostnad av personalen och på bekostnad av de äldres rätt till trygghet. Resultatet ser vi nu. Det är en äldreomsorg i totalt haveri i många delar av Sverige.

Men detta går att vända om vi väljer att investera i människor i stället för i skattesänkningar, om vi väljer värdighet i stället för vinst och om vi väljer tillit framför kontroll. Vänsterpartiet står redo att ta ansvar för att bygga upp äldreomsorgen igen – för personalen, för de äldre och för ett samhälle som håller ihop.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)