Fru talman! Jag vill börja med att varmt yrka bifall till regeringens och utskottets förslag.

Det här området av svensk politik är oerhört betydelsefullt för sjuka, sköra och utsatta människor och självklart också för alla dessa människors anhöriga. Även de får bättre stöd med den budget som vi nu debatterar.

Jag vill kort nämna just de anhöriga. Jag är väldigt glad över att vi stärker det nationella stödet till stödlinjer för anhöriga för att kunna stötta dem bättre.

Den satsningen kompletterar väldigt väl den större anhörigreform som regeringen håller på att genomdriva för att stärka just anhörigkontakter och insatser för fler. Det gäller till exempel även syskon, som tidigare har glömts bort i lagstiftningen och i sin vardag.

Sedan vill jag ägna mycket tid åt unga människor. Här satsar regeringen 200 miljoner för bättre elevhälsa för alla barn runt om i landet. Dessutom genomförs nu äntligen den reform som Liberalerna har slitit länge för: Föräldrar till vissa barn måste kunna vabba för möten i skolan. Det kan vara barn med funktionsnedsättningar eller barn med diabetes – skolan behöver veta vad barnet behöver för att kunna ha en trygg skoldag.

Tidigare har de här barnen på något sätt magiskt tillfrisknat på sin väg till skolan och betraktats som helt friska. Föräldrar har varit tvungna att ta tjänstledigt eller att ta ut semesterdagar för möten med skolan om barnets sjukdom eller barnets behov. Nu är det äntligen slut med det. Det gör mig väldigt glad.

Fru talman! Den psykiska ohälsan bland unga är ett av vår tids stora bekymmer. Därför har vi satsat rekordmycket på barn- och ungdomspsykiatrin. Vi förstärker och förlänger nu de satsningarna ytterligare. Vi satsar också en halv miljard på primärvården för att ge barn och unga människor insatser i tid.

Fru talman! En del barn som behöver stöd behöver inte just vård. På det sociala området behövs verkligen kraft och trygghet genom hela kedjan.

Fru talman! Jag vill ägna min talartid i dag åt de allra mest utsatta barnen, de ibland så gott som osynliga.

En viktig del vi gör där är att vi förstärker arbetet mot hemlöshet. Det gör vi självklart genom Bostad först för vuxna, men vi gör också mycket för barnfamiljer. Det gäller att i allra möjligaste mån förebygga att man någonsin vräker barnfamiljer.

Barns hem är naturligtvis grunden för nästan allt i deras värld. Barn som far illa måste genom hela sin vardag få bättre stöd tidigt än vad de har fått tidigare.

Där är jag väldigt glad över stort som smått. Jag är glad över att föräldrar nu även kommer att kunna vabba för möten med socialtjänsten för att kunna vara del av tidigare insatser som kan stötta deras barn.

Jag är glad över det så kallade mellantvånget som vi nu inför. Föräldrar som inte riktigt klarar av att vara föräldrar, vilket kanske är skälet till att barnen mår dåligt, ska kunna tvingas till insatser även om det är mot deras vilja. Barnens rätt måste gå före föräldrarnas rätt.

Fru talman! Vi klubbar också en nationell strategi för att bekämpa våld mot barn. Vi måste som samhälle ta vårt ansvar för dessa barn. Vi måste hjälpa dem med just det som de behöver. Vi ska inte ta någon hänsyn till andra saker, utan barnen måste vara dem vi ser till.

Trots att kommunernas stöd såklart är helt avgörande händer det i dag att det är kommunens ekonomi som avgör om ett barn får stöd och vilket stöd, om ett barn omhändertas, när barnet omhändertas och vad som händer sedan. Detta är djupt sorgesamt, och det gör mig förbannad.

Den liberala borgerliga regeringen skjuter nu till pengar så att barn ska få den hjälp som är bäst för dem och inget annat. Det handlar inte om vad som är bäst för kommunens ekonomi.

Nu talar jag om de mest utsatta barnen. Det är de som växer upp till att bli vårt lands trasigaste människor, och ibland också de farligaste människorna.

Helst ska naturligtvis inget barn behöva Sis, Statens institutionsstyrelse. Men för de barn som gör det skjuter vi nu till en halv miljard, 500 miljoner kronor i snitt, per år för fler platser på Sis, med mer trygghet, mer kompetens och vård som faktiskt gör skillnad.

Sis får också tydligare befogenheter att stoppa narkotika, vapen och hotfulla situationer innan de ens uppstår. Regeringens satsning gör vardagen tryggare för personalen, men framför allt för de unga människor som har placerats på Sis för att få en ny riktning i sina liv och en ny chans. De ska inte fortsätta att fara illa när samhället har tagit över ansvaret för dem.

Som ni har hört kavlar regeringen nu upp ärmarna för att förebygga och att se till att barn aldrig står chanslösa, att de aldrig lämnas utan stöd för länge och att de aldrig dras in i kriminalitet.

Inga barn ska känna att deras liv är mindre värda än alla andra barns, eller kanske i värsta fall att det inte är värt något. Samtidigt vet vi att det inte räcker hela vägen. Ibland kommer de ändå att hamna snett. Det gäller framför allt dem som inte har fått det förebyggande arbete som behövdes i tid.

Därför satsar vi på avhopparverksamhet. Det ska aldrig vara för sent. Den som vill lämna kriminalitet bakom sig ska få en verklig chans att göra det. Samhällets stöd måste stå stadigt för den som har bestämt sig för att försöka att ta sig loss från gängen. Samhällets stöd kan inte ges för tidigt, men det ska heller aldrig vara för sent.

Fru talman! Jag skulle kunna berätta på samma sätt om många andra politikområden. På samma sätt som jag nu har talat om barn skulle jag kunna tala om vårt fokus på tandvård. Där förs behovsprincipen äntligen in. De med de allra största behoven ska nu få de allra största miljardsatsningarna.

Jag skulle kunna tala på samma sätt om psykiatrin, där vi även för vuxna gör stora satsningar. Det gäller också satsningarna på vård i tid. Ingen ska behöva vänta i en vårdkö. Man ska naturligtvis få hjälp när man blir sjuk.

Oavsett vilket område vi väljer måste fokus för Liberalerna och för denna regering vara att de mest utsatta ska få de största reformerna, de största förbättringarna och det allra bästa stödet.

Det är därför jag är så stolt över denna budget, för det är precis det vi gör. Det här gäller i sjukvården, i vår sjukvårdspolitik, för de anhöriga, för dem som tidigare har varit osynliga och absolut för de barn som aldrig ska känna att de är bortglömda i ett av världens bästa länder.

Det ska finnas kraft och trygghet, fru talman, genom hela kedjan, oavsett om vi är barn eller äldre eller om vi på något sätt far illa under våra liv. Så, fru talman, bygger vi ett samhälle som vi kan tro på.

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).