Fru ålderspresident! I förra veckan ställde jag en fråga till statsminister Ulf Kristersson angående Rädda Barnens rapport från tidigare i höstas, där det konstaterades att 276 000 barn, alltså vart åttonde barn, i Sverige lever i fattigdom. Det motsvarar ungefär att tre elever i en normalstor svensk skolklass växer upp i fattigdom och ekonomisk utsatthet.

Regeringen valde i sin budget, som ledamoten Heindorff står här och förespråkar, att inte höja barnbidraget. Den så kallade historiska höjningen av bostadsbidraget för barnfamiljer motsvarar alltså mindre än hälften av den summa som regeringen sänkte bostadsbidraget med i år, då regeringen tog bort tillägget i bostadsbidraget.

Många experter varnar för att flera av regeringens reformer av trygghetssystemen, exempelvis bidragstaket och kvalificeringskraven till välfärden, riskerar att öka barnfattigdomen när de genomförs. Det är något som det faktiskt är värt att skämmas över, om jag ska referera till ledamotens anförande.

Jag frågade därför statsministern vad regeringen faktiskt gör för att minska barnfattigdomen i Sverige. Svaret jag fick var: I en lågkonjunktur kommer det alltid att bli tuffare. I en högkonjunktur blir det lättare. Så har det alltid varit.

Så säger alltså er statsminister. Jag tycker personligen inte att det var ett så värst bra svar, så jag tänkte fråga ledamoten Heindorff när jag nu har chansen vad Moderaterna och regeringen gör för att minska barnfattigdomen i Sverige i dag. Jag är inte nöjd, i alla fall.