Fru ålderspresident! Det är lite spännande med riksdagsdebatten i den sena timmen när mörkret har lagt sig där ute. Vi får spännande besked från talarstolen, om partiledare som får feeling i partiledardebatter och ger besked som sedan inte gäller därför att partiet går emot. Jag hoppas att det blir fler sådana spännande avslöjanden under kvällen, men kanske inte att jag själv kommer att bidra med något.

I debatten om utgiftsområde 10 är det en intressant utgångspunkt att se på de målsättningar som riksdagen har lagt fast för utgiftsområdet. Den första är att vi ska ha en stabil nivå för sjuktalen i Sverige. Det har vi inte. De stiger sakta.

Den andra är att vi inte ska ha omotiverade regionala skillnader. Det har vi, och de minskar inte. Gotland har mycket lägre sjuktal än till exempel Värmland har.

Den tredje är att de skillnader som vi ser mellan män och kvinnor måste minska. De minskar inte i dag.

Det är förvånande att regeringen, när man inte uppnår dessa tre centrala målsättningar, inte kommer med förslag. Analys finns till viss del, men inga skarpa förslag.

Jag har tidigare i en replikomgång lyft fram just de stigande sjuktalen. Där finns det en tydlig analys. En bidragande orsak – kanske den viktigaste orsaken – är de förändringar som vi här i kammaren beslutade om, det vill säga att man skulle lätta på trycket vid prövningar vid 180 dagar och 365 dagar. Det var en förändring som vi gjorde. Jag röstade för den, för vi trodde att det skulle kunna vara bra och att fler människor snabbare skulle komma tillbaka i arbete. Där har både en utredning och Riksrevisionen visat att så inte är fallet.

Jag tolkar det ändå som att det finns en öppning från regeringen om att man måste titta på det här igen, göra om analyserna, köra om statistiken och låta mer tid gå sedan pandemin. Om siffrorna står sig måste man ta dem på allvar och göra som utredaren föreslog: Gör om och gör rätt!

En annan del, som har diskuterats mycket under debatten men som kanske inte är så framträdande i betänkandet, handlar om karensavdrag. Jag har full förståelse för att det finns människor som lider av att det finns ett karensavdrag, inte minst i de yrken där man inte kan arbeta hemifrån.

Men jag reagerar också när det gång på gång i talarstolen sägs att man inte kan vara förkyld och vara hemma och vänta på att förkylningen ska gå över. En förkylning innebär inte per definition att man har rätt att uppbära sjukpenning. Man ska ju ha nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. Jag skulle vilja säga att väldigt många människor som har en förkylning ändå har goda möjligheter att utföra sitt arbete. Den där kopplingen har jag alltså väldigt svårt att se. Det är den nedsatta arbetsförmågan som avgör om man ska kunna vara hemma och ha sjukpenning eller inte.

Tar man bort karensavdraget, vilket förstås skulle upplevas positivt av några, vet vi att det drastiskt kommer att öka korttidsfrånvaron. Det kommer också att öka långtidsfrånvaron, för den är alltid kopplad till korttidsfrånvaron. Det innebär ökade kostnader för arbetsgivarna. Man kan inte bara räkna, som någon tidigare sa, på arbetsgivarens sjuklönekostnad. Det stora bortfallet för arbetsgivaren kommer ju att vara produktivitetsbortfallet. Om nyckelpersoner i arbetet väljer att vara hemma när de blir snuviga påverkar det produktiviteten i företaget på ett väldigt allvarligt sätt.

Vidare innebär det förstås en kostnad för stat, region och kommun. Centerpartiet var det parti som införde karensdag, som det då hette, 1982. Vi var också det parti som i förhandlingar med Socialdemokraterna 1991−1994 såg till att karensdagarna återkom. Jag vill vara väldigt tydlig med att Centerpartiet inte har något intresse av att i kammaren rösta för att ta bort karensavdraget.

Det problem som vi har i Sverige är att vi fortfarande har bland västvärldens högsta skatter för att anställa, framför allt i småföretag och med låga löner. I ett läge där vi har en stigande arbetslöshet, bland de högsta i EU, är det därför en självklar åtgärd att sänka kostnaderna för att anställa. Därför är också en av de viktigaste delarna i Centerpartiets motion just sänkningar av arbetsgivaravgiften, som ju är sociala avgifter. Det är en sänkning av den totala arbetsgivaravgiften med 13,3 miljarder. Till en början är det en sänkning för småföretagen. Vi har förslag på hur det ska se ut.

När det gäller långtidsarbetslösa föreslår vi att det för den som har varit arbetslös i ett år ska bli slopad arbetsgivaravgift under två år.

Sedan gäller det de unga. I EU är det i dag bara Spanien som har en högre ungdomsarbetslöshet än Sverige. Vår ungdomsarbetslöshet är delvis en följd av att en av de första saker Tidöregeringen gjorde var att kraftigt höja skatten för unga, vilket fick en tydlig effekt i form av en ökad arbetslöshet. Nu har regeringen lagt fram ett förslag om att åter sänka den, men inte till samma låga nivå som den tidigare var.

Också för människor som har ingångslöner vill vi ta bort arbetsgivaravgiften.

Just sjuklönekostnaderna är, som jag tidigare har sagt i en replikomgång, ett stort problem och en stor belastning för småföretagen, men inte för stora företag på samma sätt. Det var därför som alliansregeringen såg till att kompensera småföretagen för höga kostnader för sjuklön. Det var med tanke på småföretagen och, som jag tidigare har sagt, inte minst med tanke på människor med funktionsnedsättningar och människor som har en benägenhet att ha ofta återkommande sjukskrivningar.

När man från Tidöregeringens sida tog bort det fick det tydliga konsekvenser. Det är ett betydligt tuffare läge för småföretagen och inte minst för de människor som drabbas av att småföretagen i dag inte vågar anställa dessa människor.

Vi har i vårt budgetförslag föreslagit att ett högkostnadsskydd för småföretagens sjuklöner ska återinföras. Det är en viktig fråga för båda dessa grupper – både för småföretagare och för människor som i dag inte får arbete.

Fru ålderspresident! Våra ramar har fallit, så jag kommer inte att yrka på något. Men jag står helt och hållet bakom det särskilda yttrande som vi har lagt fram i utskottet.