Herr talman! I Sverige är tillväxten låg och arbetslösheten hög. Antalet företagskonkurser har slagit rekord, och samtidigt ökar konkurrensen om etableringar av nya företag och verksamheter runt om i världen. Vi ser också hur omställningsbehoven i befintliga företag är väldigt stora i Sverige. Den nya geopolitiska dragkampen i världen och Rysslands krig i Ukraina visar också att industriell produktionsförmåga och industriell kapacitet är viktiga inte bara för vår ekonomi och för vår välfärd utan också för svensk och europeisk säkerhet.

I det läget väljer Sverigedemokraterna och den svenska regeringen att göra sig av med de verktyg som funnits för att möjliggöra stora, produktiva investeringar i Sverige, nämligen de kreditgarantier som jag interpellerar om. Dessutom skär man ned rejält på Industriklivet, som också finns för att möjliggöra viktiga satsningar i vår industriella kapacitet i företag som ofta utgör Sveriges industriella bas.

Det enda egentliga argument som statsrådet för fram i sitt svar är att man vill utvärdera politiken. Det är i sig alldeles utmärkt. Staten har ju en lång rad organ som utvärderar politik, vilket är väldigt viktigt. Men vad som är märkligt i det här fallet är att man väljer att stänga ned programmet, avsluta möjligheten till nya insatser och göra sig av med verktyget för att sedan göra utvärderingen. Det är inget som tvingar regeringen att göra på det här sättet, mer än möjligen Sverigedemokraterna. Det hade gått att fortsätta hålla öppet för kreditgarantier samtidigt som man utvärderar och rent av hittar förbättringspotential i åtgärderna och i hur systemet ser ut.

Herr talman! För ett år sedan hade dock regeringen en helt annan argumentation. I den budgetproposition som gäller för i år skrev man då: ”Den statliga garantimodellen innebär en ansvarsfull hantering av de finansiella riskerna där staten delar risken med privata aktörer på marknadsmässiga villkor. Genom att bidra till att möjliggöra långsiktiga investeringar har garantiprogrammet en roll för utvecklingen av hållbar storskalig industriteknik.”

Dessutom visar Konjunkturinstitutet i sin senaste skattning av de finanspolitiska multiplikatorerna, det vill säga hur effektivt en svensk satsad statlig budgetkrona är för att minska arbetslösheten eller för att öka tillväxten, att den här typen av investeringssubventioner är riktigt effektiv politik. Däremot klarar sig regeringens stora skattesänkningar, framför allt för höginkomsttagare, inte särskilt bra vid en sådan jämförelse. Sverigedemokraterna och regeringen gör sig alltså av med de verktyg som enligt regeringens egen expertmyndighet är effektiva för att i stället lägga pengarna på ineffektiva åtgärder.

Det här kallar finansmarknadsministern att värna skattebetalarnas pengar. Jag skulle snarare kalla det Ebberöds bank. Hela synsättet kan möjligen också förklara varför högerregeringar normalt sett gör precis som den här, nämligen lämnar efter sig stora underskott i de offentliga finanserna. Det gjorde man 1982, 1994, 2014 och, som det ser ut nu, också 2026. Dessutom trycker man ned tillväxten och upp arbetslösheten.

Statsrådet har ytterligare några inlägg och kan då förklara sig lite bättre, för så här långt håller inte argumentationen särskilt väl.