Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag håller med om att vi måste stå enade och försöka att hitta bred samsyn när det kommer till att slå vakt om värdegrunder. Det handlar också om att slå fast vad som är en värdegrund, för likt det min kollega Ulrika Westerlund slår fast handlar värderingar väldigt mycket om att vi alla också vågar uttrycka dem.

Värderingar är inget som är beständigt över tid utan någonting som vi måste vinna hela tiden, och den utveckling som vi ser i den svenska skolan är nog en fingervisning om att vi är långt ifrån där vi vill vara när det kommer till vilka värderingar som ska prägla den svenska demokratin.

Om vi uppehåller oss vid demokratin är hbtqi-personers mänskliga rättigheter en vital del av en välfungerande och robust demokrati, och i Sverige är det den svenska skolan som har demokratiuppdraget. Det är där framtidens demokratiska medborgare ska bildas och utvecklas för att i framtiden kunna fortsätta att slå vakt om demokratin.

Herr talman! Vad är det då för samhälle som unga hbtqi-personer har sett bara under de här tre åren? Från Sverigedemokraternas sida började man med att hetsa mot dragqueens, i de kommuner där man styr har man valt att ta ned Prideflaggan och i debatten om könstillhörighetslagen förlöjligade man i den här talarstolen, i den här kammaren, transpersoner inför hela svenska folket.

Samtidigt har samarbetet mellan Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna intensifierats och fördjupats. Det är klart att det sänder signaler till unga hbtqi-personer. Jag tror nog att statsrådet och jag är ganska eniga gällande vilka värderingar som vi vill ska prägla den svenska demokratin. Problemet är att det faktiska politiska utfallet och vem man samarbetar med skickar helt andra signaler till landets unga hbtqi-personer.

Om vi ska fokusera på skolans demokratiuppdrag ser vi att vi har långt kvar till en likvärdig och jämlik skola i Sverige i dag, inte minst för att skolan är hårt ansatt av religiösa friskolor och aktiebolag som driver skolor i vinstintresse i stället för exempelvis ett intresse för demokratiuppdraget. Det här skapar en ojämlikhet som regeringen inte gör någonting åt. I stället bedriver man en politik som inte ger elever en likvärdig skolgång, och i längden är det den svenska demokratin som drabbas djupt av detta.

Herr talman! I mitt tidigare inlägg var jag inne på en del åtgärder som regeringen själv skulle kunna göra och som kanske inte handlar om vilka man samarbetar med. Om man nu har en handlingsplan, utse då en hbtqi-samordnare som får jobba myndighetsöverskridande och som har mandatet att samla de olika departementen som berörs för att se till att de uppdrag som ges också följs upp och genomförs.

Man kan också ta fram en konkret plan för hur man ska leva upp till demokratiuppdraget i varenda skola i vårt land. Det kan ju inte vara så att du som hbtqi-person i en del av landet ska ha en helt annan erfarenhet än en hbtqi-person i en annan del av landet. Men det är exakt så det är i dag.

Någonting som jag särskilt vill lyfta fram är den kompetensutveckling och fortbildning som krävs för Sveriges lärare om just hbtqi-personers mänskliga rättigheter och vidare hur man kan samla in data för att se effekter och resultat.

Det här var några av mina förslag, herr talman. Jag skulle gärna vilja att statsrådet ger svar om dem.