Herr talman! Jag ska inte dra ut på det här genom att använda alla mina fyra minuter, men jag har några saker som jag tänker mig att vi kan prata lite ytterligare om.

Många av oss hänvisar till vad som inte hör hemma i Sverige och till att Sverige har en lång tradition av det ena och det andra. Jag vill påminna om att Sveriges hbtqi-vänliga historia inte är jättelång. Det är därför vi som själva är hbtqi-personer känner oss hotade när det handlar om rättigheter som har införts under min livstid. Könsneutrala äktenskap kom 2009. I början av 2000-talet blev det möjligt för två personer av samma kön att vara föräldrar tillsammans. Tvångssterilisering av transpersoner upphörde 2013. Det är absolut närtid som vi pratar om.

Hot och hat mot hbtqi-personer har alltid funnits, också i Sverige. Det har utförts av aktörer med olika bakgrund och grundvärderingar och med olika anledningar till att framföra det här hatet, men det har alltid funnits i Sverige. Detta är någonting som vi gemensamt alltid måste stå upp mot.

Jag är seriöst oroad för att rättigheter kan urholkas också i Sverige. Vi har sett det i andra länder i vår absoluta närmiljö. Även om jag inte tror att det ligger särskilt nära till hands att Sverige skulle börja riva upp lagar som tar vara på hbtqi-personers rättigheter tycker jag mig se en ökad aggressivitet i den offentliga debatten som inte fanns för tio år sedan. Den fanns dock definitivt för 30 år sedan, och den har fått en hel del förfärande konsekvenser – mord, våldsattacker och så vidare – för hbtqi-personer och deras samlingsplatser.

Det är därför detta är allvarligt. Det är väldigt allvarligt när politiska företrädare som är invalda i riksdagen eller till och med sitter i regeringen använder sig av hbtqi-personer som något slags verktyg för att föra fram fördomsfulla åsikter. Jag är tveksam till om personerna som säger dessa saker själva egentligen tror på det de säger. Jag får intrycket att de använder sig av framför allt transpersoner som ett verktyg för att plocka poäng och vinna gillande i vissa väljargrupper. Det tycker jag är djupt problematiskt.

Jag vill återkomma till den rapport som MUCF presenterade 2022, som har nämnts flera gånger i debatten. Där intervjuade vi unga hbtqi-personer. Något av det sorgligaste var att unga hbtqi-personer presterade sämre än andra unga på alla områden. De uppgav själva att de hade sämre hälsa. Allting var utmaningar för unga hbtqi-personer.

På ett område utmärkte sig unga hbtqi-personer positivt. De hade ett större politiskt engagemang än andra unga, kanske på grund av att de känt ett behov av att engagera sig. Något annat sorgligt var dock att väldigt många uppgav för oss att de hade slutat att ta del av nyheter, eftersom de mådde så dåligt av det. Det kunde låta så här: Så fort jag öppnar tidningen är det någon politiker som säger något negativt om transpersoner, så jag vill inte längre vara delaktig i samhällsdebatten och ta del av politiska nyheter, trots att det är ett stort intresse för mig.

Det här har ju inte på något sätt blivit bättre. Finns det planer från de regeringsföreträdare som har ett starkt engagemang för allas lika rättigheter – jag räknar definitivt utbildningsministern dit – att kommentera eller lämna yttranden om vikten av respekt för hbtqi-personers och transpersoners rättigheter för att väga upp uttalanden som görs av andra regeringsföreträdare, till exempel om att riva upp olika lagar som nyligen har antagits?