Herr talman! Jag vill börja med ett citat från Rädda Barnens Ungdomsförbunds rapport om hur det är att vara ung hbtqi-person i dag: Jag kommer att bli förtryckt. Jag kommer att bli diskriminerad. I vissa fall är det farligt att vara ute.

Min fråga tar sitt avstamp i just det uttalandet. Allting briserade när det var en artikel i Dagens Nyheter där RFSL vittnar om att de inte längre kan genomföra skolinformationer på grund av den ökade otryggheten i den svenska skolan för hbtqi-personer. Jag och statsrådet Mohamsson har haft en interpellationsdebatt om just detta tidigare i november.

Hbtqi-fientligheten existerar inte bara i skolans värld, utan den är utbredd i hela samhället. Om vi ska uppehålla oss vid den svenska skolan vill jag ändå konstatera att under den socialdemokratiska regeringen hade skolan ett särskilt uppdrag att arbete med normkritik genom att sprida kunskapsstöd och fortbildning till lärare. Det gällde framför allt hbtqi-frågor men också transpersoners villkor i skolmiljön.

Den politiska inriktningen i dag är fortfarande att Skolverket är en av de strategiska myndigheterna, vilket är bra. Det är bra att det ligger fast. Men vi ser också att inriktningen har gått från att specifikt handla om hbtqi-kompetensutveckling till grundläggande värdegrundsarbete. Därmed menar jag och Socialdemokraterna att det behövs ett mer riktat fokus på just hbtqi-personers trygghet och levnadsvillkor.

När det kommer till tryggheten bär läraren ett tungt ansvar för tryggheten i klassrummen och i skolan. Men det gäller inte bara läraren. Det krävs fler vuxna i skolan. Det behövs fritidspedagoger, barnskötare och andra som kan komplettera lärarens grundläggande uppdrag att erbjuda en bra, trygg och likvärdig utbildning.

Jag skulle vilja säga att det var ganska tydligt i ministerns svar att det saknas en sammanhållande kraft, eller snarare en sammanhållen plan för hur man ska åtgärda den ökade hbtqi-fientligheten i skolan. Man väljer att fortsätta hänvisa till handlingsplanen. Den är i mångt och mycket bra, men det finns ingenting där som konkretiserar exempelvis hur hbtqi-civilsamhället ska få stärkta finansiella resurser. Det står heller ingenting om hur regeringen ämnar stärka skolinformationen i den svenska skolan.

Därför, herr talman, vill jag framhålla vikten av ett samordnat och systematiskt arbete från alla utpekade myndigheter. Just nu ligger arbetet utspritt på flera myndigheter och flera departement. Det finns ingen hbtqi-samordnare. Det finns inte heller något uppföljningskrav på myndigheterna gällande hur handlingsplanen har efterlevts.

Om man vill ha effektiva åtgärder som ger resultat handlar det om långsiktighet och målinriktat arbete. Jag vill säga att civilsamhället spelar en central roll. Det gäller att man inkluderar civilsamhället i det här arbetet och ser till att civilsamhället får långsiktigt stöd.

Herr talman! Det behövs medel till sådant som inte enbart sker i projektform. Vi behöver bli bättre på att samla in data för att kunna följa upp hur det ser ut med tryggheten för hbtqi-personer i skolan och i samhället i stort och för att veta vilka åtgärder vi behöver sätta in för att få bukt med det här. Det handlar också om att kunna mäta effekterna av åtgärderna.

I MUCF:s rapport Jag är inte ensam, det finns andra som jag kartläggs hur unga hbtqi-personer mår i dag. Det visar sig att 28 procent inte känner sig välkomna i fritidsaktiviteter och att hälften inte känner studiero eller trygghet i skolan. Det är hisnande siffror.

Vad är regeringens sammanhållna och konkreta plan för att stärka hbtqi-personers rättigheter i skolan och i samhället?