Herr talman! Tack till Niklas Wykman, som förklarar sin position lite mer utförligt! Jag tycker dock inte att det blir jättemycket bättre av det.

Jag tycker att det är intressant att regeringen tycker att man ska ta en paus på ett år nu under valåret när det gäller den här typen av insatser för svensk tillväxt och fler jobb, när vi samtidigt ser att arbetslösheten är jättehög och att tillväxten under den här mandatperioden kommer att vara historiskt låg. Om vi till detta lägger att nästan ingen ny billig elproduktion kommer till i landet under den här perioden är det klart att bilden av vad svensk tillväxt och svensk industri ska vara blir lite suddig, när man lyssnar på regeringen.

De här garantierna har dessutom i huvudsak kommit till under den period som Niklas Wykman har varit finansmarknadsminister och ansvarig för frågorna. Nu byter han argumentation från att i förra årets budgetproposition – den som alltså gäller för i år – ha menat att detta är en ansvarsfull hantering av de finansiella riskerna, där staten delar risk med privata aktörer på marknadsmässiga villkor, vilket inte kan jämföras med de gigantiska företagsstöd som finns i många andra länder: i USA, i flera av de länder som är våra EU-kompisar men också förstås i Kina.

Då vill man förstås veta vad som ligger bakom den här omsvängningen. Är det bara Sverigedemokraterna som har tryckt på för att det här verktyget ska pausas? Eller tycker även Niklas Wykman själv i grunden att det är rimligt att Sverige i praktiken ställer sig helt utan den här typen av kostnadseffektiva verktyg – inte minst när man också skär ned på Industriklivet, som ju riktar in sig på hundratals svenska industriföretag som ofta har det ganska tufft?

Den stora frågan och det stora problemet kanske ändå är att det är Sverigedemokraternas syn på svensk industri som får styra – synen på betydelsen av industriell bas och industriell produktionsförmåga, eller kanske snarast oförmågan att se den stora betydelsen. När politiken nu rustas ned på detta område kommer ju inte något annat till.

Då kommer vi kanske tillbaka till den linje som också Daniel Vencu Velasquez Castro tog upp här. Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt kunde inför den ekonomiska världseliten i Davos glatt proklamera att industrin i Sverige var basically gone, praktiskt taget borta. Får den här politiken fortsätta är det, inte minst mot den bakgrund som vi nu ser med varsel och uppsägningar i såväl stålindustrin som skogsindustrin och fordonsindustrin, åt det hållet den här regeringen tar Sverige. Det tas nya steg mot att industrin ska vara basically gone, trots att den har fantastiska möjligheter att utvecklas i hela landet.

Detta riskerar att kosta Sverige jobb, tillväxt och välfärd men också ytterst säkerhet och försörjningsberedskap. Det är detta som Niklas Wykmans paus riskerar att bidra till.

Vi vill ha en annan utveckling. Vi tror verkligen på svensk industri och på svenska industriarbetare och ingenjörer. Vi tycker att de ska ha konkurrensvillkor som är hållbara för att kunna konkurrera i en värld där andra länder agerar på ett helt annat sätt, mycket mer aggressivt, och där mycket av den värld som Niklas Wykman och jag har växt upp i politiskt är borta och aldrig mer kommer tillbaka. Då är det förstås viktigt att kunna se över sin politik och verkligen utvärdera den. Men att ta en paus i ett sådant här läge är faktiskt inte ansvarsfullt.