Fru talman! Tack, statsrådet, för klarheten! Jag fick äntligen reda på vad arbetslinjen går ut på.

Det var lite kort om utbildning i början; det var hans första prioritet. Det är märkligt att man lyfter upp det som arbetsmarknadsminister, tänker jag. Vi har ju 500 000 arbetslösa och drygt 6 000 personer som läser en arbetsmarknadsutbildning.

Utöver det var det ord och budskap om att göra människor bara lite fattigare. Får de det bara lite tuffare kommer de att vilja ta ett arbete.

Problemet är att verkligheten är statsrådets värsta fiende. Statsrådets parti har innehaft posten som arbetsmarknadsminister i snart fyra år. Under den tiden har 100 000 fler blivit arbetslösa. Arbetsmarknadsministern må vara relativt ny på jobbet. Men ni har haft ansvaret under väldigt lång tid nu, och facit är väldigt tydligt: Arbetslösheten har fördjupats och förvärrats.

Under tiden som vi har debatterat här har klasser med ungdomar kommit in på läktaren och gått ut. Många av dem kommer snart att gå ut i ungdomsarbetslöshet, för även där toppar Sverige statistiken i jämförelser inom EU.

Var är bostadsbyggandet? Var är initiativen för det? Och när vi ändå talar lite grann om unga, varför vägrar arbetsmarknadsministern att satsa på att ungdomar som är inskrivna på Arbetsförmedlingen kan ta körkort så att de kan ta de jobb som finns?

Svaret är nej, nej, nej på allt. Problemet är att det inte finns några andra svar. Det finns inga andra förslag. Det handlar i stället om att göra människor lite fattigare. Det ska väljarna veta om nu när vi snart går till val.

(Applåder)