Herr talman! Jag representerar Västmanland, ett län som har drabbats mycket hårt av massarbetslösheten i Sverige. I flera kommuner ligger nivån långt över riksgenomsnittet, och allra mest alarmerande är läget i Köping, där ungdomsarbetslösheten är näst högst i hela landet.

Köping har redan fått ta emot en hel del smällar. Högerstyret i regionen har i samarbete med Sverigedemokraterna lagt ned akutmottagningen där. Det är ett riktigt dråpslag för hela bygden. Och som om inte det räckte kom ytterligare ett dråpslag när GKN Epowertrain, ett industriföretag som länge varit en av Köpings största arbetsgivare, avvecklar sin verksamhet. Hundratals människor drabbas. Varslade och deras familjer sitter nu vid köksbord runt om i kommunen och försöker förstå vad framtiden ska fyllas med. Det är en hel lokal arbetsmarknad som gungar. I en sådan situation borde staten kliva fram.

Det borde vara tydligt att det är utbildning som behövs, att människor måste ges nya chanser och att industrin behöver ett partnerskap med staten, inte passivitet. I stället ser vi en regering som lämnar över ansvaret till kommunerna och hoppas att allt ska lösa sig. Men det gör det inte. Det kommer inte att lösa sig av sig självt i Köping, Sala, Fagersta, Hallstahammar, Surahammar, Västerås eller Kungsör. Det behövs en aktiv stat som partner till kommunerna.

Arbetsförmedlingen rapporterar att nästan 40 procent av de inskrivna arbetslösa i Västmanland saknar fullständig gymnasieutbildning. Det är betydligt fler än i landet i övrigt. Det betyder förstås att utbildningen borde byggas ut, inte monteras ned. Matchningen måste förstärkas, inte försvagas. Det måste betyda att staten ska vara mer närvarande, inte mer frånvarande.

Regeringens linje har inte motsvarat några förväntningar. Det finns inte tillräckligt med arbetsmarknadsutbildningar och omställningsverktyg, utan lägre ambitioner för industrins konkurrenskraft och mindre trygghet för löntagare.

Herr talman! Det här är ett svek mot Köping, mot Västmanland och mot de människor som varje dag försöker göra rätt för sig men som står ensamma när jobben rycks undan. Vad gör då regeringen? Och vad gör Liberalerna, som har arbetsmarknadsministerposten? De har ju inte satt ett enda tydligt avtryck. Departementet hade först en arbetsmarknadsminister som hette Johan Pehrson. Sedan hade man en annan som hette Persson, och nu har man ännu en Johan. Men oavsett om det är en Johan, en Persson eller en Johan till har arbetslösheten fortsatt skena. Det är nu 100 000 fler människor som är utan arbete. Det duger inte. Sverige behöver en ny riktning.

Om – när – vi socialdemokrater vinner valet nästa år kommer vi att göra det som krävs. Vi ska rikta skarpa insatser så att ungdomar kommer in på arbetsmarknaden. Vi ska knäcka massarbetslösheten. Vi ska storsatsa på arbetsmarknadsutbildningar. Vi ska se till att industrin anställer fler, inte flyttar utomlands. Vi ska slopa karensen, som straffar vanliga arbetare. Vi ska återupprätta akassan så att den ger en trygghet värd namnet. Vi kommer aldrig att lämna Köping eller någon annan kommun som krisar i sticket när staten behövs.

(Applåder)