Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Det är just i svaret som problemet blir tydligt.

Ministern säger mycket om hur ansvaret är fördelat på papperet men alldeles för lite om hur regeringen tänker säkra att det faktiskt fungerar i verkligheten. Ministern återkommer till att arbetsgivaren har huvudansvar och vilken uppgift som Arbetsmiljöverket har. Det stämmer, och det ska ingen komma undan.

Herr talman! Vi har en bransch där risker inte tycks vara begränsade till ett enskilt företag utan där både rapportering och kunskapsläge pekar på att farliga ämnen förekommer brett. Då räcker det inte att regeringen nöjer sig med att hänvisa vidare. Då måste regeringen ta ansvar för styrning, prioritering och uppföljning.

Ministern lyfter också fram att Arbetsmiljöverket har fått i uppdrag att göra en mer riskbaserad tillsyn och mer resurser. Det är ju bra, men det jag efterfrågade var vad det betyder i praktiken för återvinningsbranschen och när. Hur ser prioriteringen ut? Vad följs upp? Hur ska vi veta att det inte bara blir ett departementspapper medan arbetare fortsätter att stå i dammiga miljöer dag in och dag ut?

Herr talman! Ministern sa också några ord om skyddsombuden och parterna. Man behöver inte övertyga en socialdemokrat om vikten av parterna ute på vår arbetsmarknad. Men regeringen kan inte använda det som en anledning att kliva åt sidan.

Det blir särskilt märkligt när vi har ett liberalt parti som krokar arm med Sverigedemokraterna inom ramen för Tidösamarbetet. Det är ett parti som aktivt arbetat för att avskaffa regionala skyddsombud och så vidare. Skyddsombudens ställning i debatten blir därför ännu märkligare.

Skyddsombuden är en av arbetstagarnas viktigaste skyddslinjer. Men när riskerna är kemiska, långsiktiga och svåra att känna i stunden blir också skyddsombudens ställning och möjligheter att agera helt avgörande. Om systemet brister måste regeringen vara beredd att stärka förutsättningarna och inte bara hänvisa till att andra får lösa det.

I återvinningsbranschen kan man inte arbeta hemifrån. Jag vill lyfta upp ett annat perspektiv här som glöms bort när vi talar om arbetsmiljö. Det gäller karensavdraget. Man kan som sagt inte ta med sig sitt arbete hem om man jobbar inom återvinningsbranschen.

Karensavdraget gör att människor förlorar pengar direkt. Det skapar ett tryck på människor att ändå gå till jobbet trots sjukdom och symtom och trots att kroppen redan är påverkad. I en miljö med tunga moment, maskiner, damm och kemiska risker är det farligt. Det är farligt för individen, och det är farligt för arbetskamraterna. Vi socialdemokrater menar att ingen ska tvingas välja mellan hälsa och lön. Därför driver vi att karensavdraget ska tas bort för alla oavsett bransch.

Herr talman! Jag har en tydlig fråga till ministern i direkt anslutning till det som han sa om ansvarsfördelning och tillsyn. Är ministern beredd att verka för att karensavdraget avskaffas så att arbetsmiljöpolitiken inte undergrävs av ett ekonomiskt system som pressar människor att arbeta sjuka, särskilt i branscher där man inte kan arbeta på distans? Om inte, vilka konkreta åtgärder tänker regeringen vidta för att säkerställa att människor inte går sjuka till riskfyllda arbetsplatser av ekonomisk nöd?

(Applåder)