Fru talman! Kalksten och att möjliggöra kalkbrytning i Sverige är en nationell fråga. Det är rimligt att till viss del importera vissa insatsvaror från hållbara länder, men den utsträckning i vilken vi nu tvingas importera i princip all kalksten för stålproduktion är orimlig.

Kalken är viktig för industrin, för jordbruket och för livsmedelsproduktionen. Det säkerhetspolitiska läge som vi alla är medvetna om pekar på att vi behöver se på dessa frågor på nya sätt.

Under den här mandatperioden har Gåsgruvan i Värmland inte fått förlängt tillstånd. BDX verksamhet i Jokkmokk fick inte tillstånd. Kalkstenen på Gotland är av mycket hög kvalitet; det är sant. Men om man inte tillåter kalkbrott i någon annan del av landet blir det väldigt konstigt. Det blir också väldigt svårt för de företag som är intresserade och som ser detta som en möjlighet och en affärsidé, viktig för hela näringslivet, att våga satsa och gå vidare med en tillståndsansökan när det hittills under de senaste tre åren har blivit nej.

Att lyfta in allmänintresset som en viktig del i prövningsförutsättningarna, särskilt på Gotland där artskyddsfrågorna är jämställda med frågorna om riksintresset, är en möjlighet. Sedan behöver man naturligtvis också göra de nödvändiga lokala avvägningarna.