Herr talman! Interpellanten nämnde 1 000 patienter. Jag vet inte varifrån den siffran kommer. Det är alltid lite riskabelt att börja spela sifferbingo, men de europeiska länder som har tagit emot patienter – som jag nämnde är det ett femtontal – har tagit emot i genomsnitt 20 patienter per land.

Det är stor skillnad på att ta emot patienter från Gaza och att ta emot patienter från Ukraina. Jag beklagar om det inte känns bra för interpellanten, men det är inte fråga om känslor här. I stället handlar det om praktisk juridik kring patienterna. Patienter från Gaza omfattas helt enkelt inte av viseringsfriheten, så det krävs en helt annan pappersexercis för att få till de evakueringarna. Som ett exempel på det kan vi titta på Norge, som har tagit emot ett antal – men fortfarande väldigt få – patienter. Det tog fem månader från beslut till att man kunde ta emot de första patienterna.

Regeringen har inte en absolut stängd dörr här. Jag återupprepar att vi inte utesluter möjligheten att ta emot patienter från Gaza, och inte heller från andra krigsdrabbade länder, för vård i Sverige. Men prioriterat för Sverige, som är en av världens absolut mest generösa och hängivna givare till krigsdrabbade områden, är att pengarna ska göra största möjliga nytta för de hårt drabbade befolkningarna, och vi ser att fler kan få tillgång till livsviktig vård om vi fortsätter att stödja i närområdet. Det handlar då inte bara om Egypten; även om Egypten är det land som har tagit emot flest är det fler länder i området som har tagit emot patienter.