Herr talman! Statsrådet redogör i sitt svar för att regeringen har tagit fram två handlingsplaner, en mot rasism och hatbrott och en för hbtqi-personers rättigheter. Det är inget fel med det, utan det är väldigt bra. Men jag vill fråga statsrådet hur regeringen tänker att dessa handlingsplaner ska verkställas när regeringsunderlaget vilar på Sverigedemokraterna i en tid när nazister och aktivklubbar trampar på våra gator. Säpo har varnat för och larmat om att de organiserar sig, men regeringen vänder andra kinden till.

När sverigedemokratiska politiker inte heilar på valvakor samlar de på nazistprylar och idolbilder på Hitler eller har flera stycken Mein Kampf i samlarlådan. Det är tydligt vilket regeringsunderlag den här regeringen försett sig med.

Herr talman! På vilket sätt ska det bli verkställighet i handlingsplanerna så att de får den effekt som behöver uppnås? Det är i allra högsta grad uppenbart att handlingsplanerna ligger rätt i tiden, men verkställigheten bekymrar mig när man har Sverigedemokraterna som regeringsunderlag.

Herr talman! Diskrimineringsombudsmannen lämnar en redovisning varje år där man redogör för hur bilden ser ut och hur det står till med diskriminering i samhället runt om i landet. Diskriminering förekommer i hela samhället men mest i arbetslivet och i skolan. För 2025 konstaterar Diskrimineringsombudsmannen att nivåerna fortfarande är höga och att det är vanligast i arbetslivet, och jag vill därför ta upp några av de saker som uppmärksammas i årsredovisningen.

Den första saken är att det förekommer trakasserier och sexuella trakasserier i arbetslivet. Det kan ske mellan två arbetstagare men också mellan arbetsgivare och arbetstagare. Man har även sett att en tredje part kan utsätta någon för trakasserier eller sexuella trakasserier. Det kan vara en kund eller någon man har omsorg för.

Jag drar mig till minnes att vi nog haft en debatt här om detta. Jag har i varje fall läst en rapport från Handelsanställdas förbund i vilken man redogör för att framför allt unga kvinnor med otrygga anställningsformer är otroligt utsatta för olika trakasserier på svensk arbetsmarknad.

Mot denna bakgrund vet jag också att ILO:s konvention 190 ligger på regeringens bord. Den är redan färdigutredd och bör kunna implementeras i svensk lagstiftning. Den socialdemokratiska regeringen lämnade över ett helt färdigt förslag om internationella åtaganden till den här regeringen. Jag undrar varför man inte har implementerat detta förslag. Det ligger ju klart på bordet, och det är egentligen bara att lägga fram det för riksdagen att besluta om, framför allt med tanke på att det finns en stark politisk enighet om det. Varför har man inte vidtagit åtgärder för att minska den här typen av trakasserier och stärka lagstiftningen?