Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Det känns tryggt när arbetsmarknadsministern pratar om svensk industri som hjärtat i svenskt välstånd. När vi stängde ned stora delar av Sverige under pandemin visade det sig vilka som höll landet uppe.

Jag kommer från Bergslagen, som man en gång pratade om som Sveriges ekonomiska vagga. Numera omtalas det som Sveriges ”badlands” och rostbälte. Vi har haft industri, men den är borta, får vi höra. Då känner vi: Vad fasen, gå och kolla – den är här! Den har varit här sedan 1630!

Vi har i dag diskuterat en situation som är avgörande för framtiden i Hedemora och för svensk stålindustri. I Vikmanshyttan avslutas nu 500 år av järn- och ståltillverkning. I Långshyttan fortsätter varslen. Kommuner som redan bär stora kostnader får nu ta ytterligare ansvar när yrkesverksamma stålarbetare förlorar jobbet.

Detta är människor som är mitt i yrkeslivet. Det är inte långtidsarbetslösa som behöver allmänna åtgärdsprogram. De behöver omställning med kvalitet och statligt stöd. De behöver också en regering som agerar direkt mot prisdumpningen från Kina.

Vad jag önskar är – och här tycker jag att arbetsmarknadsministern har varit tillmötesgående – att arbetsmarknadsministern möter Hedemora kommun, kommunalrådet David Aura, facken och industrin och diskuterar konkreta åtgärder samt att Sverige tydligt ställer sig bakom europeiska åtgärder mot osund konkurrens på den globala stålmarknaden.

Fru talman! Jag hoppas och tror att ministern verkligen tar det här på stort allvar, för jobben i Hedemora och Bergslagen och för stålindustrin, så att man inte ännu en gång som så ofta tidigare känner att bruksorterna lämnas åt sitt öde.

(Applåder)