Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag är medveten om att arbetsmarknadsministern är arbetsmarknadsminister, men de här frågorna hänger ihop. Jag kommer att ställa frågor även till andra ministrar om detta. Den frustration som finns i bruksorterna kanske arbetsmarknadsministern kan förstå. Man ser också regeringen som en enhet.
Jag tycker att det finns en passivitet från ministern, regeringen och SD vad gäller arbetslösheten och särskilt vad gäller svensk industri. Det här väcker minnen från Hedemora och Avesta åren 2011–2012. Jag var själv kommunstyrelseordförande i Avesta då. Vi tappade i Avesta och Hedemora 1 000 jobb på ett år inom basindustrin. Kommunstyrelsens ordförande i Hedemora hette Ulf Hansson. Vi försökte få den dåvarande borgerliga arbetsmarknadsministern att komma. Det ville man inte. Man ville bara komma till södra Dalarna om man kunde träffa företag som nyanställde unga, men vi hade inga sådana företag. Vi hade en statsminister, Fredrik Reinfeldt, som var i Davos och pratade om svensk industri. Han sa: Vi har haft svensk industri i Sverige, men nu är den ”basically gone”.
Det blev företagen, det lokala näringslivet och kommunerna som fick bära det här själva. När ingen pratade om svensk industri och svenska stålarbetares och pappersarbetares förutsättningar fick vi göra det själva. Det var kommunerna, IF Metall och Pappers som fick bära den fanan. Vi startade något som hette Avestasamtal om svensk basindustris framtid 2013. Vi har haft en nationell konferens varje år sedan 2013. När det har varit en socialdemokratisk regering har det varit ministrar på plats varje år. Men inte någon gång när det har varit en borgerlig regering har någon minister haft tid eller lust, trots många inbjudningar.
Det hörs samma sak nu, och det är väl det som inger frustration. När 500 års järn- och ståltillverkning i Vikmanshyttan går i graven förväntar sig människor att någon från regeringen ska ta ett tydligt ansvar. Nu har man kontaktat arbetsmarknadsministern. Då vill man se ett tydligt ansvarstagande och inte ett passivt ”vi återkommer”.
Dagens kris har en dimension som är ännu tydligare nu än 2011 och 2012: den globala prisdumpningen från Kina. Det gör frågan till en europeisk industriell ödesfråga. Där måste Sverige ha en tydlig linje. Vi har en EU-parlamentariker från Dalarna, socialdemokraten Sofie Eriksson, som säger att om inte EU försvarar sin stålindustri nu kommer vi att om tio år stå och konstatera att jobben försvann medan politiken tittade åt ett annat håll. Det handlar inte om protektionism utan om att upprätthålla fair play på en global marknad.
Jag är uppväxt på en bruksort. Farsan jobbade på järnverket. Jag har alltid hört att Kina är det stora hotet, och det ser vi nu. Min önskan är att ni i regeringen visar att ni tar det här på allvar. Jag vädjar till arbetsmarknadsministern: Åk och träffa dem! De har konkreta förslag från både kommunen och facken. Och gör det nu!
(Applåder)