Fru talman! Har statsrådet missförstått vilken interpellation den här debatten avser? Vi pratar om äldre arbetslösa som är nära pensionsålder, som kanske har ett eller två år kvar till pension och som får sitt aktivitetsstöd sänkt så att de måste sälja bil och bostad. Är statsrådets rekommendation till 63-, 64- och 65-åringar som den här månaden får sitt aktivitetsstöd chocksänkt att de ska gå yrkesutbildningar för att byta yrkesbana? Jag vet inte hur jag ska respondera på inlägget.

Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet just nu. 100 000 fler har blivit arbetslösa under de senaste tre åren, och arbetslösheten har fortsatt att öka de senaste månaderna. Hur kan då regeringen inte vidta några åtgärder för att hjälpa gruppen äldre långtidsarbetslösa utan i stället fokusera på att sänka deras ersättningsnivå till en nivå som inte går att leva på, så att de tvingas in i socialbidragsberoende ett par år före pension? Är det verkligen värdigt i landet Sverige?

Fru talman! Det är okej om Sverigedemokraterna svek sitt löfte och genomförde sänkningen av akassan och aktivitetsstödet, det de före valet lovade att de inte skulle göra. Men Liberalerna då – det parti som en gång hette Folkpartiet och jobbade med mitt parti för att bygga upp trygghetssystemen efter andra världskriget, så att vi skulle visa respekt för löntagare i Sverige? Vi skulle ha ett samhälle präglat av värdighet. Hur kan Liberalerna acceptera att den politik som just nu i dagarna förs fram puttar 86 000 personer in i försörjningsstöd ett eller några år innan de går i pension? Kan detta vara värdigt i vårt samhälle?

Jag tänkte använda min talartid, fru talman, till att läsa upp några exempel eftersom det verkar som att statsrådet inte riktigt tar emot den verklighet som just nu skildras i svenska medier.

Här följer några uppmärksammade vittnesmål i medierna.

Sven, 62 år: Tidigare hade jag maxbeloppet på 1 005 kronor i dagpenning. Nu är det under 700 kronor. Jag måste nu leva på 11 600 kronor efter skatt. Hyran för min tvåa är 9 000 kronor.

Paul Schmidt, 54 år: Han fick sin ersättning sänkt med nästan 3 000 kronor utan förvarning. Det är också en aspekt; de har inte fått en förvarning om sänkningen.

Ensamstående mamma i södra Sverige: Jag liksom många andra har förlorat möjligheten att betala för boende och mat. Jag söker jobb varje dag, skickar hundratals ansökningar och besöker arbetsgivare – men inget händer. Utan stöd från staten har jag och min dotter hamnat i en ohållbar situation.

En annan person: Jag är en kvinna på 62 år, högskoleutbildad – lyssna här, statsrådet – och YH-utbildad. Jag har ett funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga. Med det sagt kämpar jag i mitt jobbsökande med åldersdiskriminering, ohälsa, låg självkänsla, konkurrens på arbetsmarknaden, ingen egenmakt, beroende av myndigheter, ständig oro och stigmatisering mot långtidsarbetslösa. Hur ska man klara sig på 365 kronor per dag, eller knappa 6 000 kronor i månaden?

Det här är verkligheten i ett av världens rikaste länder. Det är inte värdigt. Agera! Förändra detta!

(Applåder)