Herr talman! Tack, justitieministern, för frågan!

Jag försökte gissa vilka av våra ställningstaganden på området som skulle vara av särskilt intresse, och jag gissade rätt. Jag skrev ut vår följdmotion på detta område.

Ni som var här under debatten kanske minns att jag försökte redogöra för våra olika överväganden i frågan. Innehållet i vår följdmotion och anledningen till att vi röstade nej till regeringens lagförslag handlar om att vi tyckte att utredningen som låg till grund för förslaget hade ett bra förslag men att regeringen gick för långt för att det skulle vara proportionerligt.

Det är inte alltid bara ja eller nej, utan det kan handla om hur och i vilken utsträckning man får använda hemliga och preventiva tvångsmedel. Detta är en fråga där remissinstanserna var ganska splittrade. Ett antal remissinstanser, till exempel ett antal barnrättsorganisationer, sa att de tyckte att utredningens förslag var bra. Men när regeringens förslag sedan kom tyckte de inte längre att det var proportionerligt.

Så här är det ofta, helt enkelt. Det är inte svart eller vitt. Man måste fråga sig: Ska vi göra så här, eller ska vi absolut inte göra så här? Vi kanske ska göra så här, men precis hur ska vi göra för att tillvarata olika samhällsintressen som ofta ställs mot varandra?

Det är detta vi ofta pratar om här i kammaren. Vi vill bekämpa brott – självklart. Alla vill det. Vi vill också stå upp för rättsstaten, för individens integritet, för proportionaliteten i vårt system och så vidare. Det var anledningen till att vår följdmotion fick den här utformningen.

Vi har inte diskuterat huruvida detta är något vi kommer att kämpa för att riva upp. Det är sällan meningsfullt att driva politik på det sättet. Vi vill gärna att man utvärderar detta, ser hur det har funkat och så vidare. Det kan tänkas vara något som kommer upp i eventuella framtida diskussioner.