Herr talman! Att bekämpa brott, att arbeta förebyggande för att förhindra att brott begås och att säkerställa att de som ändå begår brott straffas men också får en verklig chans att komma tillbaka till ett liv fritt från kriminalitet är en av samhällets viktigaste uppgifter.

Om människor inte upplever att samhället hjälper dem när de utsatts för brott bryts en viktig del av samhällskontraktet. Vi måste säkerställa att detta inte händer. Oavsett vilket brott någon utsatts för ska samhället finnas där. Polisen ska ta emot anmälningar och utreda, och den som har gjort sig skyldig till brottet ska straffas för det.

Samhället ska jobba ännu hårdare för att försöka förhindra att något liknande händer igen. För att detta ska vara möjligt måste verkliga resurser satsas på det förebyggande arbetet, både det grundförebyggande arbetet, såsom att skolan måste funka för alla barn, och det mer riktade förebyggande arbetet, när det finns anledning att misstänka att ett barn är på väg åt fel håll.

Det finns exempel på projekt som har uppvisat goda resultat, och fler kommuner borde få möjlighet att arbeta med dem. Vi behöver också fler synliga poliser på gatan för att förhindra till exempel butiksstölder, och vi måste arbeta mer med effektiv sekundärprevention så att så få som möjligt begår brott igen.

I vår budgetmotion har vi försökt täcka in alla dessa aspekter.

Herr talman! Vi måste få stopp på gängens rekrytering av unga. Annars kommer vi aldrig att komma till rätta med våldet. Vi vet att barn under 15 år som utreds för allvarliga brott har en omfattande problembild med flera riskfaktorer. En stor andel av dessa barn har en tidigare ställd psykiatrisk diagnos. De har uppvisat hög aggressivitet och låg impulskontroll, och de har omfattande skolfrånvaro.

Många har också vuxit upp i ett område med socioekonomiska utmaningar och bor med en ensamstående förälder eller föräldrar som saknar tillräcklig föräldraförmåga. Dessutom var närmare nio av tio barn redan kända av socialtjänsten innan de begick det första brottet.

Det är helt uppenbart att nästan alla barn som begår brott tidigt i livet har uppvisat riskbeteenden när det gäller att rekryteras till kriminalitet och att både skola och socialtjänst har kännedom om detta. Det finns alltså stora möjligheter att fånga upp de här barnen och deras familjer redan innan det första brottet begås, genom bättre myndighetssamverkan och mer stöd till berörda familjer.

I Danmark har antalet gängkriminella minskat med en tredjedel på tio år. Det är inte framför allt strängare straff, visitationszoner eller sänkt straffmyndighetsålder som har gett den effekten, utan forskare lyfter i stället upp långsiktiga sociala insatser som de starkast bidragande faktorerna.

I Danmark används en modell som tidigt identifierar barn med olika riskfaktorer när det gäller att dras in i gängkriminalitet. De barn som ingår i modellen punktmarkeras sedan av socialarbetare, lärare och kontaktpersoner. De ges uppföljande stöd och vägledning under flera år.

Även i Sverige finns framgångsrika insatser för barn i riskzonen, såsom det brottsförebyggande och individanpassade programmet Rätt kurva. Det finns också projekt som drivs till exempel av stiftelsen Idéer för livet. Fler kommuner måste få möjlighet att arbeta på det sättet, och Miljöpartiet vill skynda på arbetet med att sprida och utveckla metoder för att tidigt fånga upp och stötta barn som riskerar att dras in i kriminalitet.

Det är viktigt att staten är med och finansierar de här metoderna och att insatserna inte stannar vid tillfälliga projekt utan ges tillräckliga och långsiktiga resurser. Därför gör vi en storsatsning om 1 miljard kronor per år utöver det som regeringen har lagt för att nå resultat i det brottsförebyggande arbetet och komma till rätta med nyrekryteringen av barn och unga.

Herr talman! En människa som utsätts för brott utsätts på samma gång ofta för ett trauma, som kan sätta spår i den egna kroppen, i människans självkänsla och i hennes trygghet i vardagen. Att brottsoffer får upprättelse är en av rättssystemets allra viktigaste uppgifter. Som samhälle behöver vi säkerställa att brottsoffer och deras anhöriga får stöd och tydlig information.

För att stärka brottsoffrens ställning vill Miljöpartiet se över systemet för ersättning och stöd till brottsoffer. Inte minst gäller detta unga och personer som utsatts för våld i nära relation, sexualbrott och hedersbrott.

Staten måste också ta ett större ansvar för att driva in skadestånd och ge brottsskadeersättning. Det ska inte ligga på brottsoffret, som redan befinner sig i en utsatt situation. I vår budget finns det en förstärkning med 138 miljoner kronor årligen till detta, utöver det som regeringen har lagt.

Herr talman! Situationen på Sveriges häkten och anstalter är akut. Överbeläggningen gör att risken för hot och våld ökar både mellan intagna och mot personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet.

Kriminalvårdens egna beräkningar utifrån regeringens förda politik visar att antalet platser på häkten och anstalter behöver mer än dubbleras de kommande tio åren. Samtidigt ska bemanningstätheten kraftigt minska, trots att hög personaltäthet och personal med gedigen kunskap och erfarenhet är en förutsättning för att både minska återfall i kriminalitet och skapa en god miljö på häkten och anstalter för både personal och intagna.

Vi välkomnar att Kriminalvården får ytterligare medel till ökad kapacitet. Förutsättningarna för att Kriminalvården ska växa, utvecklas och förbättras blir däremot avsevärt sämre med regeringens omfattande straffrättsreformer, som kommer att leda till att fängelserna fylls på i en snabbare takt än vad Kriminalvården rimligen kan hantera.

Detta är kontraproduktivt. Vi vill i stället minska belastningen på anstalterna till exempel genom att låta fler avtjäna sitt straff med elektronisk övervakning och stärka Kriminalvårdens förutsättningar att arbeta med rehabilitering och avhopparprogram så att färre återfaller i brott.

Vi står inte bakom regeringens förslag om ungdomsfängelser, eller kanske snarare ungdomsavdelningar på fängelser, och heller inte sänkningen av straffmyndighetsåldern till 13 år.

Vi kommer att närmare analysera de straffskärpningar som regeringen föreslår, men jag kan redan nu säga att vi har en mer restriktiv syn på så långtgående ändringar i synen på straff som nu föreslås i den utredning som nyligen kom.

Straff för den som begår brott är en självklar och viktig del av brottsbekämpningen, men straff ska vara rimliga och proportionerliga och leda till ett liv utan kriminalitet. Vi ser inte att regeringens förslag om skärpta straff, ungdomsfängelser och straffmyndighetsålder lever upp till det syftet. Många av de rättspolitiska förslag som regeringen nu lägger fram saknar stöd i forskning och har mötts av omfattande kritik från myndigheter, akademin och civilsamhället.

Samtidigt är Kriminalvården i ett ansträngt läge och behöver utökat stöd för att finansiera utbyggnaden av häkte och anstalter, minska dubbelbeläggningar, anställa och utbilda mer personal och stärka de intagnas möjligheter till rehabilitering och vård. Därför behåller vi i vår budgetmotion regeringens föreslagna satsningar, men vi står inte bakom exakt den politik som regeringen har aviserat.

Jag vill avsluta med att säga att jag inte reserverar mig men att vi har ett särskilt yttrande i betänkandet.