Herr talman! Frågan är vad som är viktigast: hur mycket pengar polisen får i sin budget eller vad man gör med pengarna, det vill säga vilka resultat man levererar. I min värld kommer resultaten alltid att vara viktigare än själva budgeten, även om jag förstår att de två hänger ihop. Mina vänner inom ekonomin blir ganska sura när jag säger så, men för mig kommer resultaten alltid att vara det man ska mäta och det som man ska bedöma en myndighet utifrån.
Jag har alltid sagt att man kan avgöra en regerings intresse för en viss politik eller ett visst politikområde genom att titta på hur dess budget ser ut. Om vi tittar på den sittande regeringen ser vi att den lägger nästan 95 miljarder på rättsväsendet, varav 48 miljarder till polisen. Det är en rejält offensiv satsning på rättsväsendet som visar att man menar allvar när man säger att man på riktigt vill bekämpa de problem vi har här i landet med skjutningar, sprängningar, kvinnor som lever i skräck, barn som tvingas eller lockas in i kriminalitet, stöldligor, öppna drogscener och alltför många anmälningar om våldtäkter. Tryggheten ska återställas, och gator och torg ska rensas från de individer som vill förstöra friheten för vanligt hederligt folk.
När vi pratar om budgeten till rättsväsendet, vilket vi gör här i dag, fascineras jag alltid av att vissa partier slår sig för bröstet och menar att de minsann satsar si och så många miljoner mer än vad regeringen gör på en viss verksamhet eller en viss inriktning. Det man bör fråga sig vid sådana satsningar är om det är rätt satsningar och om det är så man får bäst resultat för pengarna.
Den här regeringen gör sin bedömning. Jag tycker att den är väl avvägd och att pengarna är korrekt fördelade. Jag är såklart extra nöjd med att just Polismyndigheten får så pass mycket pengar i budgeten – 48 miljarder, vilket är mer än någonsin tidigare.
Jag tror faktiskt att alla justitieministrar vill ha glada och nöjda poliser, för de vet att glada och nöjda poliser ofta gör ett bra jobb. Vad är det då som påverkar polisers humör? Det är till exempel vad de får i lön, vilken ob-ersättning de har och hur många helger och nätter de måste jobba. De tänker på om de kan få semester till sommaren. Finns det pengar till utbildning och fortbildning? Kan man byta ut den där gamla polisbilen? Det behövs ny teknik, som kameror, drönare, datorer och mobiler. Finns det pengar till det? Uniformen går sönder – kan den bytas? Sådant tänker poliser på, för det påverkar deras vardag.
Svaren på polisernas frågor finns i den budget som regeringen lägger fram. Polismyndigheten får bara en summa pengar. Utifrån den kan man inte bara styra vilken verksamhet man ska bedriva utan även hur polisens arbetsmiljö blir. Den ska förhoppningsvis bli så bra som möjligt. Finns det inte pengar får utbildning stå tillbaka. Om regnjackan är trasig får man använda gaffatejp. En trött gammal Volvo med nedsuttna säten får duga ett år till.
Med den här regeringens budget tror jag alltså att vi kommer att se hyfsat glada och nöjda poliser nästa år – välutbildade och i hela uniformer, förhoppningsvis också med en uppdaterad fordonspark.
Herr talman! Med en hög budget kommer också krav. Förutom det självklara – att brottsligheten ska minska och människors trygghet öka – är man från regeringens håll tydlig med att man vill se att polisen visar resultat. Det ska bli fler lokalt närvarande poliser, så kallade områdespoliser, och det förebyggande arbetet med att skapa relationer och bygga förtroende ska öka.
Man vill också se en bättre uppklaringsprocent och bättre utredningsresultat när det gäller mängdbrotten, de så kallade vardagsbrotten. Våld i nära relationer ska vara fortsatt prioriterat. Man vill att arbetet mot den organiserade brottsligheten, med skjutningar, sprängningar och rekrytering av unga, även fortsättningsvis ska ligga högt upp i prioriteringen.
Det som det pratas mest om i debatten i dag är ju gängskjutningar och organiserad brottslighet. Jag måste passa på att säga någonting om den amerikanska maffialagstiftningen RICO.
Jag har varit på plats i New York och studerat RICO-lagstiftningen med både New York-polisen och den federala myndigheten FBI. Jag förstår vad det är man vill åt när man nämner RICO. Det är dock en väldigt komplicerad lagstiftning som är svår att applicera på de svenska kriminella nätverken. Det är så mycket som ska uppfyllas. Brottsbekämpningen i USA har ju heller inte lyckats lösa problemen med den organiserade brottsligheten och maffian med RICO-lagstiftningen. Det man har kunnat påverka är de kriminella mc-gängen, men det är på grund av deras faktiska struktur.
I stället för att kalla det maffialagstiftning tror jag att man ska titta på befintlig lagstiftning och se hur man kan skruva på den. Man kan bland annat titta på hur man kan utnyttja anstiftare och medhjälpare mycket mer och på så sätt få ihop kollektivet. Man ska definitivt titta mer på hur Ekobrottsmyndigheten kan arbeta. Det handlar om att gå efter pengarna, vilket den här regeringen nu faktiskt har förstått. Ta pengarna och brottsvinsterna – då är det inte längre kul att begå brott!
När Socialdemokraterna säger att man tittar på en maffialagstiftning får man det nästan att låta som att den här regeringen inte tittar på att kunna bestraffa kollektivet. Det gör regeringen. Jag är glad över att det känns som att det spänner från höger till vänster och att vi vill få till någonting som vi åtminstone kan kalla maffialagstiftning. Det vill även den här regeringen.
Man får inte glömma bort att arbetet mot den organiserade brottsligheten är svårt. När polisen flyttar fram sina positioner och blir mer effektiv ser de kriminella till att ducka och hitta andra vägar att tjäna pengar. I dag ser vi också hur allt fler i ledande position inom de kriminella nätverken inte längre är verksamma i Sverige utan befinner sig utomlands, inte sällan i lite mindre demokratiska länder där det är svårt för de rättskipande myndigheterna att få till ett samarbete.
Jag måste verkligen berömma polisen och även justitieministern för det arbete man har gjort för att förbättra kanalerna, för i dag ser vi goda resultat. Polisen bedömer att några hundra gängkriminella gömmer sig utomlands, varav flera har ledande positioner, och det är just ledarna – topparna, de som styr – som det är viktigt att få tag på. Och det får man nu i allt större utsträckning. På senare tid har det skett gripanden och överlämnanden från länder där vi tidigare inte såg det hända.
Nu har det blivit jobbigt att vara kriminell, inte bara i Sverige utan även utomlands. Jakten på gängtopparna pågår, och den gör det dygnet runt, alla dagar i veckan. Och den kommer inte att sluta förrän vi har fångat in allihop.
(Applåder)