Fru talman! Det här har vi hört tidigare från ministern. Det är självklart lögner också i detta. Det är inte bara brottslingar i det här. Det tycker jag att ministern ska vara ärlig med.

Problemet är inte att Sverige skulle ha en återvändandepolitik. Problemet är att ministern gör återvändandepolitiken till korruptionspolitik. Det är det allvarliga. Man ser inte någonting här. Man säger att man inte ser några indikationer.

I Somalia finns ett etablerat system, som vi kan läsa om, med så kallade spökarbetare. Det är släktingar, vänner och andra personer som är formellt skrivna på tjänster utan att utföra arbete. För tre år sedan uppgav landets president att merparten av regeringens anställda inte dyker upp på jobbet.

Inga indikationer, säger ministern. Enligt den granskning som gjorts har Somaliapengar gått just till sådana här spöktjänster. Tre redan högavlönade topptjänstemän i den somaliska makteliten pekas ut som dem som i själva verket tar del av de här pengarna. Det är personer med nära kopplingar till premiärministern och som har anklagats för att ha kopplingar till korruption.

Detta är inte att upprätthålla trovärdigheten över huvud taget i migrationspolitiken. Det här är inte svensk biståndspolitik. Det här är inte svensk migrationspolitik. Det här är inte heller svensk utrikespolitik.

Jag förstår att ministern behöver sälja in detta och prata om brottsoffren och så vidare för att försvara ett korrupt upplägg med ett av världens mest korrupta länder. Men det vore mer klädsamt att mot bakgrund av detta säga: Här blev det fel. Varför avbryter inte ministern detta? Varför utreder inte ministern detta? Han vet att det här sker. Ändå låter han det pågå och försvarar sig med att det enbart skulle handla om förövare och brottsoffer.