Herr talman! Det handlar om ungdomar som har farit väldigt illa på grund av tidigare beslut och därför förtjänar upprättelse. Det kom en rapport förra året om ensamkommande. Åtta av tio har kommit in i arbete, framför allt inom omsorg. När man har farit illa av beslut på grund av plötslig lagändring förtjänar man amnesti, och det står vi givetvis bakom.

När det gäller regularisering av papperslösa gjorde tidigare regering en utredning. Ett nej kan vara ett nej och man blir utvisad, men ibland kan man inte bli utvisad utan lever i Sverige som papperslös år efter år.

Många av de berörda är etablerade på arbetsmarknaden och har utbildning och barn som går i skola och så vidare. De har många gånger levt här i 13 år eller mer. Frågan är om man ska fortsätta ha människor utanför systemen eller om man vill att människor är inne i systemen och del av samhället.

Ett nej är ju inte alltid ett nej, helt enkelt. Tyvärr funkar det så i verkligheten. Ett nej kan bli ett ja. De afghanska flickorna och kvinnorna är ett tydligt exempel på det. De hade fått nej, men en dag beslutade Migrationsverket att det inte går att utvisa flickor och kvinnor till Afghanistan. De fick ett ja. Migrationspolitiken är komplicerad.