Fru talman! Min mormor Ritva föddes 1945 i finska Torneå några månader efter att Lapplandskriget tagit slut och nazisterna retirerat men på vägen bränt ned allt i sin väg.

De finska familjerna stod längs älvkanten hos grannar i svenska Tornedalen och bevittnade hur deras gårdar på andra sidan älven blev vandaliserade och brändes ned till grunden. 100 000 finländare, 75 procent av befolkningen i finska Lappland, hade dessförinnan evakuerats till Sverige.

Många återvände sedan till norra Finland vid den tid när mormor föddes. Men många blev kvar i Sverige. Det var kärva tider i Finland med minnen av förluster av nära och kära och förluster av gårdar och bostäder, och det var en tung ekonomisk tid som stundade.

Fru talman! Min mormor började jobba tidigt. Som 14-åring började hon arbeta på restaurang i Torneå. Hon skalade potatis nere i källaren. Hon skulle egentligen ha arbetat sex timmar om dagen, men det blev ofta längre dagar trots hennes unga ålder. Hon arbetade samtidigt som barnpiga och städerska. Några år senare arbetade hon också som assistent och hembiträde hos en tandläkare.

17 år gammal träffade hon min morfar från Kärrbäck. Strax därefter flyttade hon till Haparanda. Där började hon arbeta som städerska på Domus, och hon städade extrapass på Nordisk transport på morgnarna. Det var tidiga morgnar och sena kvällar.

År 1979 började hon i stället arbeta som lokalvårdare på Demografiska databasen, efter att hennes barn – min mamma och min morbror – uttryckt: Mamma, vi vill att du ska vara hemma på kvällarna. På Demografiska databasen arbetade hon sedan i 30 år, tills min morfar fick en stroke. Hon beslutade sig för att gå i pension lite tidigare än hon från början tänkt för att vårda min morfar i hemmet. I somras firade vi min mormor. Hon fyllde 80 år.

Fru talman! Jag hade mer än något annat önskat att hennes hårda slit genom hela livet kunde återspeglas i pensionskuvertet. Men det gör det inte. Hon har i stället tvingats leva på marginalerna.

Fru talman! Pension handlar inte om siffror på ett papper. Det handlar om människor – om min mormor Ritva, om undersköterskan som burit äldre genom pandemin, om byggnadsarbetaren som slitit ut sina knän och om kvinnan som arbetat deltid för att ta ansvar för familjen och som nu riskerar att bli fattigpensionär.

Pension handlar i grunden om respekt – respekt för ett långt arbetsliv, respekt för dem som byggt Sverige starkt och respekt för principen om att ingen efter ett helt arbetsliv ska behöva räkna varje krona för att få månaden att gå ihop.

Fru talman! Det svenska pensionssystemet var en gång ett internationellt föredöme. Men verkligheten förändras. Fler lever längre. Arbetslivet ser annorlunda ut, och allt fler – framför allt kvinnor – riskerar låga pensioner trots ett helt liv av arbete.

Det duger inte. Därför har Socialdemokraterna under de senaste åren tagit viktiga steg. Vi har höjt garantipensionen. Vi har ökat tryggheten för dem med lägst pension, och vi har sett till att det lönar sig bättre att ha arbetat. Men vi är inte färdiga. Fortfarande möter vi nämligen människor som säger: Jag har jobbat i 40 år – är det här allt jag får?

Fru talman! Vi socialdemokrater vill att den sammanlagda pensionen för vanliga löntagare ska vara minst 70 procent av lönen. Så ser en pension ut som det går att leva på. För att nå dit vill vi höja inbetalningarna till pensionssystemet. Det är ett ansvarstagande beslut – ett långsiktigt beslut – och ett beslut som gör skillnad för kommande generationer.

Vi har i samarbete genom Pensionsgruppen infört en gas i pensionssystemet, en möjlighet att höja pensionerna när systemet går med överskott. Det är logiskt eftersom det sedan flera år tillbaka finns en broms.

Fru talman! Vi har också presenterat ett förslag om arbetarepension. Det är ett riktat pensionslyft för dem som jobbat i mer än de 40 år som krävs för att få full inkomstpension men som ändå bara får marginellt mer än vad som betalas ut till den som bara har garantipension. Det är de som har slitit längst och hårdast – i vården, i industrin och i transportsektorn. Det är de som har gått upp tidigt, jobbat helger och ofta burit tunga arbetsuppgifter genom livet. Det är dags att deras arbete också syns i pensionen.

Vi vill dessutom, fru talman, göra det möjligt att trappa ned i slutet av arbetslivet – särskilt för dem med tunga jobb – utan att det straffar sig med en lägre pension. Det är inte värdigt att människor ska tvingas arbeta sig sjuka för att orka fram till pensionsdagen.

Fru talman! Det finns en del röster i den här kammaren som säger att pension framför allt ska handla om arbetslinjen. Vi håller med – arbete ska löna sig. Men pension är mer än så. Det är också en välfärdsfråga, en jämlikhetsfråga och en jämställdhetsfråga. Vad som framför allt är viktigt för pensionerna är att vi får tillväxt i ekonomin och att man har ett arbete att gå till.

Sveriges tillväxt har nu legat i EU:s bottenliga i några år. Arbetslösheten har stuckit iväg rejält och uppgår nu till över en halv miljon människor. Här behövs krafttag. För den samhällsekonomiska förlusten är och kommer att bli stor, och det kommer också att påverka pensionerna på sikt.

Fru talman! Det är klokt att vi partier tillsammans vårdar pensionernas stabilitet och långsiktighet i det samarbete vi kallar för Pensionsgruppen. Men det bygger också på att vi orkar genomföra förändringar.

Ett pensionssystem som inte klarar av att ge anständig pension till dem som burit välfärden på sina axlar är ett system som måste utvecklas och förbättras. Därför kommer vi att driva frågan om höjda pensioner, en stärkt allmän pension, rättvisa för dem med låga löner och tunga jobb samt en pension som det går att leva på.

Låt oss se till att den som har byggt Sverige starkt också får ett starkt avslut på sitt arbetsliv. Låt oss se till att pensionerna blir värdiga och rättvisare för alla, inklusive min mormor Ritva.

(Applåder)