Fru talman! Nu måste jag be Ulrika Westerlund att påminna mig. Visst sa ledamoten tidigare i sitt inlägg att Miljöpartiet även motsätter sig reformen med ungdomsfängelser avseende 15-, 16- och 17-åringar? Låt mig ändå börja där.

Den utredningen, som inte ska belastas med frågan om straffmyndighetsåldern, tar sikte på att dagens system för att ta hand om den här målgruppen i hög grad har havererat. Vittnesmålen om och revisionerna av den statliga ungdomsvården har haglat.

Det är allt ifrån siffror om att det är 90 procent av dem som är dömda till sluten ungdomsvård som återfaller i allvarlig brottslighet om de har kopplingar till gängen. Skolverksamheten levererar inte. Behandlingsverksamheten levererar inte. I praktiken har rymningsrisken varit stor, om man vidgar perspektivet. Det har varit enkelt att kommunicera på insidan och annat.

Det leder till slutsatsen att den statliga ungdomsvården inte var byggd för den här gruppen unga. Den har byggts för andra unga med andra behov. Det är de unga som nu i väldigt hög grad trängs undan. Om man återigen tar kommunalrådsperspektivet på frågan säger alla på den lokala nivån: Det är fullt när man ringer. Den här gruppen har i hög grad tagit över.

Det är för mig det viktiga skälet till att gå över till just ungdomsfängelse, eller ungdomsavdelningar. Det handlar om att bygga en verksamhet som är avpassad för just den här målgruppen med skolgång och behandling med annan aktivitet. Den ska naturligtvis vara avskild från vuxna och i övrigt anpassad till barn. Det har goda förutsättningar att bryta de destruktiva mönster vi hittills har sett.

I min andra replikrunda kommer jag tillbaka till de 13- och 14-åringar som begår de allvarligaste brotten. Jag vill understryka att vi inte talar om barn och unga i största allmänhet. Det är nu ett femtiotal under 15 år som är föremål för bevistalan för att de är involverade i mord, mordförsök och annat och på vilka inga andra insatser längre biter. Vad ska vi göra med den gruppen? Det kommer jag gärna tillbaka till i nästa vända.