Fru talman! Jag tänkte ta tillfället i akt att återkomma till några av de frågor som har tagits upp i tidigare replikskiften. Jag börjar med sänkningen av straffmyndighetsåldern.

Jag kan inte påminna mig att det har varit en sådan enorm konsensus från samtliga remissinstanser i egentligen någon fråga under den här mandatperioden. Regeringen väljer, som det verkar hittills, att ignorera det. Jag skulle vilja höra ett resonemang om varför regeringen vet bättre än alla andra.

Det gäller både rättighetsorganisationer och rena kriminalvårdande myndigheter, inklusive Kriminalvården själv, polisen och Åklagarmyndigheten. De pekar på diverse aspekter som gör att det inte kommer att bli bättre, utan det finns risk för att det kommer att försämra brottspreventionen om vi ser det i ett längre perspektiv.

En aspekt är ungdomsfängelser. Det hänger delvis ihop med detta och delvis inte. Ministern konstaterade tidigare att den utredning som tittade på det särskilt betonade att de hade tittat på fängelse från 15 år och inte från 13 år. Det är inte riktigt utrett. Det gör att det blir ännu mer komplicerat.

Ju yngre barn är, desto större skillnad kan det vara i personlig mognad och hur det är möjligt att ta till sig av olika typer av åtgärder helt enkelt. Kriminalvården saknar hittills erfarenhet av att ta hand om barn över huvud taget. Nu skulle den få ansvar för 13-åringar.

Sedan undrar jag om jag har missat någonting. Vi fortsätter att tala om ungdomsfängelser. Men som jag har förstått det är det egentligen ungdomsavdelningar på befintliga anstalter. Det är någonting som lyfts fram av till exempel Barnrättskommittén i FN. De tycker inte att man ska göra på det sättet. Om barn döms till fängelse ska de sitta på särskilda anstalter och inte på avdelningar i närheten av vuxna dömda. Jag vill gärna ha en reflektion kring det.