Fru talman! Varför släpptes han nu? Han fick ju nio år. Hur kan ett straff vara nio år men i verkligheten bli bara sex? Hur är det ens möjligt?

Så kan det låta när jag möter invånare på gator och torg i Skaraborg som vill prata om trygghet. Och de har rätt – det är orimligt, och det är orättvist.

Denna proposition ligger helt i linje med vad människor tycker är rimligt, anständigt och självklart. Sverige har under det senaste decenniet förändrats. Skjutningar, sprängningar och organiserad brottslighet har klivit rakt in i människors vardag. Sverige befinner sig i en situation som ingen av oss önskat. Det är i det läget vi måste våga ta de beslut som krävs – beslut som skyddar människor, stärker rättsstaten och återupprättar tilltron till vårt gemensamma rättssystem. När samhället förändras måste också lagarna förändras, och det arbetet gör vi nu.

Den moderatledda regeringen har lagt om kursen. Vi har flyttat fokus från gärningsmannen till brottsoffret och till tryggheten och det samhällsskydd som människor har rätt att kräva. Ett fängelsestraff ska vara just det: ett straff i fängelse. I dag släpps en dömd redan efter två tredjedelar av tiden. Nio år blir sex, och sex år blir fyra. För många brottsoffer framstår detta som obegripligt. För många svenskar framstår det som orättvist. Den faktiska strafftiden motsvarar varken brottets allvar eller brottsoffrets upplevelse.

De som utsätts för grova brott väntar sig rättvisa. De väntar sig att samhället står på deras sida. Just det är kärnan i denna reform: ett perspektivskifte som svensk kriminalpolitik länge har behövt. När en människa blir skjuten, misshandlad eller våldtagen är detta nämligen inte två tredjedelar av ett trauma – det är 100 procent i ett helt liv.

Fru talman! Dagens system håller inte. Det är därför vi nu vill höja kvotdelen till tre fjärdedelar först för de längsta straffen och senare för alla. Det ska ske stegvis, ansvarsfullt och med hänsyn till kriminalvårdens kapacitet. Det är fortfarande villkorlig frigivning, men det är en strafftid som något bättre speglar brottets allvar och som bättre svarar mot allmänhetens rättskänsla – med en tydlig kompass, rättvisa och trygghet.

Denna reform handlar dock inte bara om längre tid på anstalt. Den handlar också om att skärpa kraven under själva verkställigheten. I dag finns alldeles för få incitament för den intagna att faktiskt sköta sig, delta i behandlingar och förbereda sig för ett liv utan kriminalitet. Vi skärper därför konsekvenserna för dem som missköter sig under anstaltsvistelsen och vägrar behandling, manipulerar drogtester eller hotar personal. Då ska den villkorliga frigivningen kunna skjutas upp. Det är dags att skötsamhet blir en förutsättning och inte en anmärkning i marginalen.

Villkorlig frigivning ska inte vara en automatisk rättighet. Det ska vara något du gör dig förtjänt av genom att faktiskt sköta dig. Därför sänker vi tröskeln för att skjuta upp villkorlig frigivning. Det ska räcka med ”skäl” – inte ”särskilda skäl”. Det är ett litet ord, men det är en stor och viktig förändring. Detta stärker Kriminalvården och skapar ett tydligare incitament för skötsamhet.

För de allra farligaste, alltså för dem som dömts för grova våldsbrott eller som är en del av organiserad kriminalitet, införs nu ett nytt verktyg: Villkorlig frigivning ska kunna stoppas när det finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i allvarlig brottslighet. Vi talar nu om fall där samhället måste ha rätt att säga: Risken är för hög. Du friges inte.

Detta är inte bara rimligt, utan det är fullständigt nödvändigt. I dag kan nämligen intagna som bedöms ha så hög risk för återfall och misskötsamhet att de inte får en enda permission för att förbereda sin frigivning ändå släppas genom villkorlig frigivning efter två tredjedelar av straffet. Att släppa ut en person som man bedömer har hög risk att begå grova våldsbrott är inte humanism. Det är aningslöshet, och det är ansvarslöst. Nu gör vi slut på detta.

Låt mig vara tydlig. Så länge dessa personer sitter på anstalt kan de inte skjuta. De kan inte spränga, de kan inte misshandla och de kan inte våldta. Varje dag de sitter bakom lås och bom är en dag till då någon annan slipper bli ett brottsoffer. Det är inte en teori. Det är praktik på riktigt, och det är trygghet på riktigt.

Fru talman! Reformen tar inte slut där, utan vi skärper även tiden efter frigivning. När någon väl friges villkorligt måste samhället ha bättre verktyg för att följa upp, stödja och kontrollera. Därför förlänger vi prövotiden från ett år till minst två år. Detta är en grundläggande förstärkning av både kontrollen och möjligheten till återanpassning. Det införs också en presumtion för övervakning under denna tid: Det ska vara huvudregeln och inte ett undantag. Det är inte rimligt att den som friges från fängelse ska återvända till samhället utan en strukturerad uppföljning. Den som friges ska följas upp, prövas och hållas ansvarig – inte lämnas åt sig själv.

Det här gynnar faktiskt båda parter. Den frigivne får mer stöd i sin återanpassning till samhället, och samhället får bättre kontroll och kan ingripa tidigare om något går snett. Detta är effektiv brottsbekämpning kombinerad med omtanke om den enskilde och – framför allt – trygghet för brottsoffren.

Vi skärper också reaktionerna vid återfall. Om man begår brott under prövotiden förverkas hela den villkorligt medgivna friheten – alltså hela, inte delar. Från den förverkade tiden ges då ingen ny villkorlig frigivning, för det handlar om trovärdighet, om konsekvens och om respekt för dem som följer lagen och för dem som drabbas av brott.

Fru talman! Det här är en reform som har saknats i åratal. Det är en reform som svarar på verklighetens problem. Det handlar inte om hårdhet för hårdhetens skull, utan det handlar om anständighet. Vi sätter ned foten och återtar kontrollen. Vi gör Sverige tryggare med ansvar och tydlighet och med respekt för dem som drabbas av brott.

För 25 år sedan levde vi i ett annat Sverige, men dagens verklighet kräver ett modernt regelverk. Dagens brottsoffer förtjänar rättvisa, och dagens samhälle kräver bättre skydd och ett rättssystem som håller. Den här reformen levererar det. Den är balanserad, genomtänkt och nödvändig.

Därför, fru talman, yrkar jag på att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden. Jag yrkar bifall till utskottets förslag att bifalla propositionen.

(Applåder)