Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 2.

Sverige har allvarliga problem med en brutal brottslighet där skjutningarna fortsätter och bombdåden och brandattackerna ökar. Allt fler oskyldiga drabbas, och otryggheten bland vanliga, hårt arbetande människor i vårt land ökar. Det är därför helt nödvändigt att vi gör mer för att vända utvecklingen genom att gå hårdare åt den grova brottsligheten och bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen, som har skenat de senaste tre åren. Men det räcker inte.

Det behövs också en straffrätt och en kriminalvård som skyddar samhället, ger brottsoffer upprättelse och samtidigt ger dem som har begått brott en reell chans att faktiskt lämna kriminaliteten bakom sig. Det viktiga återfallsförebyggande arbetet måste börja i fängelset men fortsätta i frivården under den villkorliga frigivningen.

Att man släpps ut innan hela straffet avtjänats innanför murarna ger kanske föreställningen att straffet förkortas, men så är det ju inte. Vad det egentligen handlar om är att man under den sista delen av straffet får möjlighet att successivt anpassas till ett liv i frihet utan att återfalla i kriminalitet. Under den kvarvarande tiden av straffet beslutar frivården om man till exempel behöver övervakas eller delta i olika program och insatser.

Vi socialdemokrater menar att grundtanken är god. Det ska finnas en kontrollerad och övervakad övergång från fängelse till frihet. Den delen av straffet är en viktig del för att minska risken för återfall.

Självklart finns det också en ekonomisk aspekt. Som bekant är det ju väldigt dyrt med fängelseplatser. Det betyder inte att vi är emot att brottslingar sitter inlåsta i fängelse länge, tvärtom. Den förra S-regeringen skärpte 80 straff. Vi menar att det finns flera straff som behöver fortsätta skärpas, inte minst när det gäller de gängrelaterade brotten, både våldsbrotten och de ekonomiska brotten. I de fall politiken anser att tiden bakom lås och bom inte står i paritet med brottets allvar är den naturliga strategin att förlänga straffskalorna eller ändra straffmätningen – inte att förkorta den villkorliga frigivningen, vars primära syfte är just återanpassning.

Med det sagt tycker vi socialdemokrater att det finns flera allvarliga problem med hur den villkorliga frigivningen faktiskt fungerar i dag. Vi ser hur intagna som missköter sig ändå friges efter två tredjedelar av tiden. Vi ser alldeles för många exempel på att återfallsbenägna personer som bedöms ha hög risk att begå nya brott släpps ut trots att de visat att de inte klarar av att följa reglerna ens i slutet av sin verkställighet. Vi ser att möjligheterna att skjuta upp frigivningen är för begränsade och används för lite.

Så här ska det helt enkelt inte vara. Resultatet är ju att människor som borde ha suttit frihetsberövade längre tid för att skydda samhället och för att själva rustas för ett liv i frihet utan att begå nya brott alltför ofta kommer ut i förtid, vilket såklart innebär risker såväl för brottsoffer som för samhället i stort.

Det var mot den bakgrunden som den förra S-regeringen tillsatte den utredning som ligger till grund för propositionen. Den utredningen fick sedan tilläggsdirektiv av den nuvarande regeringen. Båda dessa ligger som sagt till grund för den här propositionen.

Vi står bakom det allra mesta i det lagförslag som vi behandlar i dag. Faktum är att vi står bakom alla förslag som regeringen föreslår ska träda i kraft vid årsskiftet. Vi socialdemokrater vill att det ska bli svårare att få villkorlig frigivning vid misskötsel och risk för återfall i brott. Vi vill ha en förlängd prövotid efter den villkorliga frigivningen, stärkt övervakning, att den som begår nya brott under villkorlig frigivning ska kunna tvingas tillbaka till fängelset för att sitta av hela den tid som egentligen återstod av straffet och att de som avtjänar straff på sex år eller mer ska få villkorlig frigivning först efter att tre fjärdedelar av tiden har avtjänats på anstalt i stället för dagens ordning med två tredjedelar. Det här handlar om att den som sköter sig ska få en chans men att farliga individer eller de som missköter sig inte ska släppas ut per automatik.

Fru talman! Det vi socialdemokrater däremot invänder emot är regeringens plan på att någon gång i en obestämd framtid ändra kvottiden för den villkorliga frigivningen även för mindre allvarliga brott, alltså att även korta straff ska avtjänas lite längre tid på anstalt och lite kortare tid villkorligt under frivårdens vakt. Det kommer inte att ha några effekter på brottsligheten. Däremot kommer det att bli väldigt dyrt för skattebetalarna och på så sätt riskera att tränga undan nödvändiga tidiga brottsbekämpande insatser som regeringen inte ens i dag klarar av att prioritera, trots det nationella krisläge vårt land befinner sig i.

Dessutom är det ett märkligt förfarande att regeringen genomför en så pass stor lagreform hos en mycket ansträngd myndighet men inte mäktar med att implementera den fullt ut och därför skjuter ikraftträdandet i en betydande del på obestämd framtid. Det hade varit ärligare mot svenska folket att ändra lagen enbart i den del man faktiskt avser och klarar av att genomföra och sedan återkomma till riksdagen den dagen man eventuellt anser sig redo att utvidga lagstiftningen ytterligare. Att regeringen nu ber riksdagen om ett blankt bemyndigande på det här sättet tycker inte vi socialdemokrater är vare sig rätt eller rimligt och faktiskt inte heller särskilt seriöst. Man kan ju ana att det handlar om att regeringen ska kunna säga att man har genomfört en stor lagändring trots att den inte kommer att genomföras i verkligheten.

För att förtydliga: Vi socialdemokrater säger alltså ja till att förlänga tiden som grova brott avtjänas på anstalt och att den villkorliga frigivningen ska kunna beviljas först efter tre fjärdedelar av tiden i stället för två tredjedelar. Men vi anser inte att det är motiverat att göra samma förändring för alla brott, och det bygger på en klassiskt socialdemokratisk pragmatisk avvägning. Låt mig förklara!

En aspekt är att vi vill värna det principiella värdet av systemet som sådant men samtidigt skärpa reglerna så att återfallsbenägna och misskötsamma brottslingar inte får villkorlig frigivning per automatik.

En annan aspekt är den svenska brottsparadoxen: Den generella brottsligheten ökar inte utan ligger still eller till och med sjunker i flera avseenden, men den grova organiserade brottsligheten har blivit ett av våra allra största samhällsproblem. Det är givetvis där vi måste fokusera insatserna och resurserna.

En tredje aspekt är de ekonomiska argumenten. Att höja kvottiden generellt för alla straff som ska avtjänas i fängelse kommer med en mycket dyr prislapp för skattebetalarna medan avgränsningen till de grova och farliga brotten är mer motiverad utifrån ett brottsbekämpande perspektiv men också avsevärt mindre kostsam.

Det finns alltså flera övervägande skäl att ändra kvottiden för villkorlig frigivning vid grova brott, dock inte för alla. Trots att vi har landat i olika slutsatser i den enskilda delen av lagförslaget vill jag understryka att Sverigedemokraternas och regeringens förslag, som vi tar ställning till här i dag, är avsevärt mycket rimligare än det som återfinns i Tidöavtalet. Av det blev det faktiskt bara en tummetott.

Från början var Tidöpartiernas idé att helt ta bort presumtionen om villkorlig frigivning, det vill säga att huvudregeln skulle vara att man tar bort den villkorliga frigivningen och bara beviljar det undantagsvis och då efter tre fjärdedelar av strafftiden oavsett brott. Tidöregeringens egen utredning uppskattade prislappen för detta till 7 miljarder kronor, otroligt mycket pengar, varje år. Utredningen avrådde från en sådan dyr och dramatisk förändring, och det är bra att Sverigedemokraterna och regeringen har backat.

Fru talman! Låt mig avslutningsvis understryka att trots den invändning vi socialdemokrater alltså har mot att någon gång i en odefinierad framtid förkorta den villkorliga frigivningen vid kortare straff trots att det är dyrt och ineffektivt är de flesta och de viktigaste förändringarna i propositionen mycket bra.

Det är också en styrka att det finns ett så pass starkt och brett stöd här i riksdagen för att genomföra förändringarna. Skärpta regler vid misskötsamhet och återfallsrisk, längre prövotid, tydligare övervakning, möjlighet att återföra hela den villkorliga frigivningen vid återfall och att förlänga tiden ett straff avtjänas i fängelse vid grov brottslighet – allt detta stärker såväl samhällets skydd som tilliten till samhällskontraktet. Det gör helt enkelt systemet mer ändamålsenligt, och det är bra att de förändringarna nu genomförs i brett samförstånd.