Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Som jag nämnde i mitt inledningsanförande är detta en dyr reform. Den kostar 3,4 miljarder, och det ska man ha en oerhört stor respekt för. Det har jag.

Det känns dock som att Vänsterpartiet inte alltid har respekt för pengar, utan man går ned i källaren, laddar sedelpressen med lite papper och vevar på. Så ordnar man detta lite snabbt och enkelt utan att egentligen ha någon långsiktig tanke med hur man ska hantera den här typen av kostnader.

Ibland får jag känslan av att det inte skulle finnas någon hjälp för någon utanför barngruppen och, nu efter reformen, dem som är plus 67 år. Det är inte sant. Vi har tandvårdspengen, som sätts in på ens konto och som man kan använda till undersökning och lättare behandling. Det är ändå 600 kronor om året för gruppen 19–23-åringar. Om man till exempel går till tandläkaren vartannat år kanske det till och med täcker någon liten behandling.

Även för den övriga befolkningen finns ett högkostnadsskydd som staten står för. Om en behandling kostar över 3 000 kronor står staten för 50 procent av kostnaden upp till 15 000 kronor och sedan för 85 procent av kostnaden över 15 000 kronor. Det finns alltså ett stöd.

Samtidigt finns det faktiskt en möjlighet för de minst bemedlade att söka stöd via socialtjänsten. Det är inte meningen att någon inte ska kunna äta på grund av att man har sådan smärta att man inte kan tugga. Det finns ett system för det.