Fru talman! Jag tackar ledamoten Cederfelt för frågan.

Jag strök detta i årets anförande, men i förra årets anförande berömde jag regeringens arbete kopplat till Belarus. Ni har också tillsatt en särskild ambassadör som jobbar med kontakterna med den belarusiska oppositionen.

I grunden är jag inte särskilt kritisk till det arbete regeringen gör kopplat till Belarus, utan jag tycker att det finns många delar i det arbetet som är bra. Jag tycker givetvis också att det är bra att Kara-Murza har blivit frisläppt. Man kan däremot se andra exempel på återvändande ryska kritiker som visar att detta att vara rysk oppositionell är förenat med fara för livet. Som Navalnyj, vars liv slutade efter att han först blev förgiftad, sedan blev frisk från förgiftningen, därefter återvände till Ryssland för att slutligen dö i arbetsläger under mystiska former.

De vädjandebrev som Margareta ansvarar för, som jag många gånger har skrivit under, har en viktig roll i att sätta press. Vi vidtar också många andra viktiga åtgärder för svenska politiska fångar som finns runt om i världen. Jag tänker på Gui Minhai och Dawit Isaak – det kan finnas någon till – och även medborgare från andra länder som vi uppmärksammar på olika sätt.

USA har haft en speciell roll. Det kan man se i Belarus, med de frigivningar som skedde i somras. Det var USA som förhandlade ut de fångarna, men det är också viktigt att komma ihåg att det fortfarande sitter många i fängelse. Vi får inte glömma bort dem enbart därför att någon utväxling har lyckats. Jag vet inte hur USA har agerat, men det är klart att det är lite skillnad i storlek på länderna och på vilka möjligheter som finns.

Jag vill att regeringen fortsätter att prioritera arbetet med mänskliga rättigheter, de konsulära fallen, framför till exempel handelsrelationer med olika länder. Jag hoppas att regeringen tar till sig av den kritiken och jobbar med frågan framåt.