Fru talman! Tack för anförandet, Kristoffer Lindberg!

Jag tänkte ta upp ett fenomen som jag tycker är intressant, nämligen hur det kan bli så att man ändrar sig som parti.

Ledamoten talade om kultursamverkansmodellen. Den infördes av alliansregeringen 2009, tror jag att det var, och har anammats av socialdemokratin – och egentligen av hela det politiska landskapet. Man kan ha synpunkter på utvecklingen, men nu ingår kultursamverkansmodellen i varje partis politik. Det tycker jag är spännande.

Sedan har vi fritidskortet. Det har ledamoten och jag, liksom även andra ledamöter, debatterat flera gånger. Man kan väl säga att ni har varit ganska motsträviga, Kristoffer Lindberg. Eftersom jag tycker att det här är intressant och spännande blir min fråga: Vad är det som gör att ett parti, i det här fallet Socialdemokraterna, anammar fritidskortet efter att ha varit så motsträvigt och tvärtemot det? Nu har ni ändrat er; ni tar inte bort det ur er budget. Hur gick det till? Kanske kan vi få en liten inblick i Socialdemokraternas inre liv här. Hur går snacket? Hur går det till när ett parti ändrar sig på det sättet?