Herr talman! Ja, ideologiska skillnader när det kommer till ekonomisk politik har vi. Att investera sig ur en låg tillväxt är ett medel som vi använder och som jag tycker är bra. Det kostar för stunden, men det ger också tillbaka.

När det gäller våra satsningar på folkbildningen vet jag inte för vilken gång i ordningen vi har en debatt i just den frågan. Jag förstår att man vill ta upp den. Vår politik grundar sig i den kritik som har riktats mot studieförbunden, inte minst från Riksrevisionen, kopplat till det fusk och de oegentligheter som funnits där. Man har vidtagit vissa åtgärder mot detta, men vi hade gärna sett en större reform av folkbildningen.

Hur Folkbildningsrådet och studieförbunden i samverkan och studieförbunden själva väljer att prioritera med de resurser de får – de får nämligen fortfarande väldigt mycket pengar – är upp till dem. Det är inget som vi politiker lägger oss i.

Sedan var det synen på vad statlig finansiering har betytt för musikundret. Ja, den har bidragit. Men det är inte så att Sverige är ett fantastiskt musikland enkom på grund av statliga medel. Det finns andra saker som gör att vi är enormt duktiga på musik i det här landet. Det är till och med ett fenomen. Inom musikvärlden säger man: Vad är det i vattnet i Sverige? Hur kommer det sig att ni klarar av att bygga upp en sådan fantastisk industri kring musik?

Det är i alla fall inte Socialdemokraternas förtjänst. På 70-talet skulle Socialdemokraterna utmana den kommersiella kulturen. Man tyckte att Abba bara var glitter och sådant trams. Låt mig säga så här: Abba lyckades trots, inte tack vare, Socialdemokraterna – så var det sagt.

Vi har olika prioriteringar. Jag tycker att det är synd att man väljer att prioritera som man gör inom studieförbunden, men så är det. Vi kommer ändå att fortsätta agera mot organisationer som ägnar sig åt fusk.