Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
För ett år sedan stod jag här i talarstolen och talade om mecenaternas återkomst. Jag berättade om mecenaten Nadezjda von Meck, som genom sitt stöd gjorde att Tjajkovskij kunde skapa musik som än i dag berör världen. Mitt tal fick en oväntad fortsättning. Regissören Gertrud Larsson satt uppe på läktaren och blev inspirerad och skrev pjäsen Mecenatens återkomst. Föreställningen blev en succé på Teater Brunnsgatan Fyra och åker snart på turné runt om i Sverige. Det säger någonting om kulturen; när någon vill bära den framåt, om så bara en människa i taget, händer det saker.
Frågan om medfinansiering av kulturen har blivit högaktuell på många sätt. Kristdemokraterna, som jag representerar, vet att kulturen bär ett eget värde och att den offentliga finansieringen utgör grunden för ett fritt och levande kulturliv, tillgängligt i hela landet för alla människor. Men vi säger också någonting mer, nämligen att kulturen mår bra av flera finansieringskällor.
Vi vill att det ska vara enkelt och attraktivt att sponsra kulturen – inte för att ersätta staten utan för att komplettera den. Det handlar om att göra kulturen mer självständig, stabil och resilient och mindre sårbar för ekonomiska svängningar. Det är i linje med vår kristdemokratiska syn på ansvar, civilsamhälle och gemenskap. Därför välkomnar vi regeringens utredning om att bredda finansieringen av kulturområdet. Det är sunt och framåtsyftande och efterfrågas av branschen själv.
I rapporten Vem betalar för kulturen? uttrycker både Svensk Scenkonst och Sveriges Museer stöd för detta. Man menar att genom att skapa gynnsamma förutsättningar för finansiärer och kulturverksamheter kan kompletterande finansiering leda till mer och vassare kulturutbud för medborgarna, och vidare att näringslivet har att vinna på samarbete med kulturen – inte minst genom nya perspektiv inom innovation och kreativt tänkande.
När fler vill ta ansvar – privatpersoner, näringsliv och stiftelser – växer kulturlivet. Det får fler ben att stå på, inte färre. En kultur som står på bredare grund står också friare. Den blir så fri att den tål kriser och så stark att fler än staten vill bidra.
Herr talman! I fredags var jag i Kungälv. Det är en mycket vacker ort. Jag besökte kulturhuset och någonting som kallas Kultlab tillsammans med vår lokala KD-avdelning. Där mötte vi ungdomar som hittat både kreativitet och trygghet i en varm miljö. En tonårstjej visade hur hon designade egna pins. Jag fick en, och den sitter här på min kavaj. Den föreställer en fisk. Det passar mig, som kommer från kusten, alldeles utmärkt.
En meningsfull fritid formar ungdomar. Över hela Sverige görs insatser. Jag tycker att det har låtit ganska negativt här, men de insatserna sparar både oro och pengar för framtiden för det här landet.
På en vägg i Mimers Kulturhus hängde en affisch om fritidskortet. Det gjorde mig extra glad. Fritidskortet är en kristdemokratisk reform, en idé vi drivit i många år, som nu äntligen täcker hela landet. Alla barn i Sverige mellan åtta och sexton år har fått möjlighet till ett fritidskort laddat med 500 kronor. Barn i hushåll med bostadsbidrag kan få 2 000 kronor.
Redan nu ser vi resultat. I Kungälv hade 40 procent av kulturskolans elever använt sitt fritidskort för att betala terminsavgiften. Det är en formidabel framgång – inte ett haveri. Det är den största folkhälsoreformen för barn och unga på länge. Att röra på sig, skapa, spela musik, sjunga och dansa – allt detta bygger hälsa, självkänsla och gemenskap.
De senaste siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är 338 174 barn som har fått beviljat fritidskort. Drygt 40 000 av dem har fått det högre beloppet. I dag är 5 415 föreningar anslutna. Det betyder att hundratusentals barn som annars kanske inte hade gjort det nu deltar i ledarledda aktiviteter.
Motståndet i riksdagen har varit stort och ibland lite påträngande. Det har varit svårt att få igenom det här. Men vi kristdemokrater tycker att barnets delaktighet ska vara utgångspunkten. Fritidskortet förändrar vardagen för dem som behöver det allra mest.
Herr talman! En annan fråga, som ibland försvinner i debatten men som är av avgörande betydelse, är kulturarvets beredskap. Sverige befinner sig i ett nytt säkerhetsläge.
Regeringen har tagit ett ansvar som alltför länge legat i träda. När arbetet påbörjades fanns i praktiken ingen sammanhållen struktur för hur kulturarv ska skyddas vid kris eller krig – inte vad som ska räddas, inte hur det ska förvaras och inte vem som bär ansvar. Man började i princip på ruta ett. Nu har detta tagit form, och regeringen har utsett Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet till beredskapsmyndigheter. Civilförsvaret har stärkts, och ett långsiktigt arbete pågår för att säkerställa att Sveriges mest värdefulla samlingar, dokument och miljöer kan räddas om det värsta skulle inträffa. Det är ett tyst, mödosamt och mycket viktigt nationellt åtagande. Det är att ta ansvar för att skydda vårt arv, vår historia och faktiskt vår demokrati.
Herr talman! Jag ser att min talartid har gått ut. Jag har ganska mycket kvar att säga, och om man kontaktar mig kan jag berätta om allt bra regeringen gör. Jag har en hel lista, men jag nöjer mig här av respekt för mina kollegor och talmannen.
(Applåder)