Fru talman! Ministern talar om vikten av god tillgänglighet och jämlika villkor i hela landet. Det välkomnar jag. Men jag måste konstatera att regeringens politik inte lever upp till den ambitionen.

I norra Sverige är det långa avstånd, och det finns ett svagt befolkningsunderlag på vissa ställen och i vissa områden. Det finns ett näringsliv som är helt beroende av fungerande kollektivtrafik. Därför blir konsekvenserna allvarliga.

Ministern talar om satsningar, men Norrtåg får sin statliga ersättning halverad från 143 miljoner till omkring 60 miljoner. Samverkande inland tappar 18 miljoner, vilket är nästan halva finansieringen. Och för flygtransfern minskas det från 7 miljoner till 4 miljoner, trots att Trafikverket själva har bedömt att behoven är på 7 miljoner kronor. Det sker som sagt samtidigt som regionerna redan har avtal med operatörer och redan har bemannat trafiken. Över 100 miljoner kronor har alltså försvunnit på två år.

Varför ska regionerna betala priset? De här avtalen är förhandlade av staten, inte av Region Västerbotten, Region Norrbotten, Region Västernorrland eller Region Jämtland Härjedalen. Regionerna är inte parter. De har inget inflytande. Men de får ändå betala.

Ministern säger också att tillgänglighetsmodellen inte behöver ändras. Men det är just den modellen som har möjliggjort att regionerna två månader före trafikstart får besked om att 30 procent av finansieringen försvinner, fru talman. Den typen av modell är varken långsiktig eller rättssäker. Ministern säger att långsiktigheten är viktig. Men med dagens system kan man inte leverera det.

Det är dessutom viktigt att påminna om att regionens budgetar redan är hårt ansträngda. För varje miljon som de tvingas ta till trafik kan pengar behöva tas från sjukvård. Det handlar om riktiga prioriteringar i verkligheten i redan hårt pressade regioner.

Fru talman! Regionerna behöver full kompensation för statligt prioriterad trafik. Det behövs en återställd finansiering på minst 100 miljoner kronor. Det behövs en omedelbar översyn av tillgänglighetsmodellen, så att regionerna inte längre får sena besked utan att få vara delaktiga. Och det behövs ett stopp för att regionerna får agera buffert när statens egna avtal blir dyrare.