Fru talman! Återigen sviker regeringen Norrbotten, återigen med neddragningar på trafikavtal, Samverkande inland och flygtransfer. För Norrbottens del betyder det en totalsumma på cirka 43 procent i uteblivet stöd.

Det är som att man inte förstår eller bryr sig om vad neddragningarna faktiskt betyder för människor i vårt län och för norra Sverige. När regeringen drar ned på stödet är det inte bara en rad i budgeten som påverkas utan människors vardag, trygghet och möjlighet att påverka sina liv.

I norra Sverige och Norrbotten är avstånden långa. Vi åker kollektivt för att ta oss till jobben, till vården, till skolan och till familjen och när vi semestrar och turistar. Det borde regeringen egentligen veta. Men man gör ändå om samma misstag igen, för andra året i rad. Unga får svårare att ta sig till utbildningar, äldre får längre resor för att nå vården och arbetspendlare får en otrygg vardag. Regeringens besked slår också hårt mot jobben och mot näringslivet.

Norra Sverige står mitt i en historisk omställning när det gäller industrijobb, energi och grön teknik som innebär etableringar som hela världen tittar på. Det handlar om investeringar för ungefär 1 200 miljarder i Norrbotten inom industri, infrastruktur, gruva och skog, om cirka 30 miljarder i ökade skatteintäkter och om 20 000 nya jobb.

Samtidigt väljer regeringen att försvaga de strukturer som hela den utvecklingen bygger på. Företagen behöver arbetskraft, och arbetskraften behöver ta sig till jobbet. Det är inte raketforskning; det är en självklarhet. Ändå gör regeringen det svårare i stället för lättare.

Fru talman! Detta är också en fråga om välfärd och jämlikhet. När staten drar sig tillbaka tvingas nämligen regioner och kommuner täcka upp, då avtalen med operatörerna redan är tecknade. Det betyder att pengar måste flyttas från vård, från skola och från omsorg för att täcka hål som staten själv har skapat, för transporter som staten själv har pekat ut som samhällsviktiga men har valt att inte finansiera.

Det här agerandet talar emot finansieringsprincipen och att kommunerna ska vara självstyrande. Det är en omvänd Robin Hood-politik. Resurser tas från välfärden för att kompensera för regeringens passivitet.

Låt oss tala klarspråk. När kollektivtrafiken försämras ökar skillnaderna i människors liv. De som har bil kanske klarar sig. Men den som är ung och den som är sjuk och inte har råd med bil får betala för regeringens nedskärningar. Det är inte jämlikt, det är inte rättvist och det är definitivt inte en politik för hela landet.

Vi vet vad som händer om det här får fortsätta. Det blir svårare att rekrytera, det blir svårare att bo kvar och det blir svårare att flytta in. Fler orter riskerar att tömmas på sikt, inte för att människor vill flytta utan för att de känner att de inte längre har något val. Risken för ytterligare konkurser och för att företag väljer att etablera sig i andra länder ökar också, i en redan nedåtgående spiral för Sveriges tillväxt.

Hur kan regeringen försvara att man gång på gång försämrar norra Sveriges och Norrbottens möjligheter att växa, utvecklas och leva?

Fru talman! Min fråga till infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson är enkel: När tänker regeringen ta ansvar för en långsiktig och tillräcklig finansiering för trafikavtalen, Samverkande inland och flygtransfer, så att människor faktiskt kan bo och arbeta i hela landet och så att företagen vågar investera också i Norrbotten?