Fru talman! Ministern talar om att ta ansvar och inte lämna en springnota till framtiden. Det låter bra. Problemet är bara att den politik regeringen nu för fortsätter att skjuta kostnader och konsekvenser framför sig – till resenärer, till företag och till framtida generationer.

Ministerns svar innehöll en rad ord om modernisering, digitalisering och effektivisering. Men detta är inte substitut för resurser utan komplement. Man kan inte digitalisera bort rost, sprickor och uttjänta komponenter.

Den ram regeringen föreslår räcker inte för att ge den robusthet som svensk järnväg behöver. I stället hör vi formuleringar som att prioritera upp underhållet. Prioriteringar handlar dock inte om ord; de handlar om resultat. Och vi är många som tvivlar på den målbild som regeringen målar upp. Som sagt: De första tolv åren ska 12–13 procent av underhållsskulden arbetas i kapp. Övriga 87–88 procent ska alltså åtgärdas under nästkommande tolv år för att regeringens mål ska nås till 2050.

Jag vill därför tydliggöra följande: Sverige behöver en kraftigt ökad satsning på järnvägsunderhåll, inte en urholkad ram förklädd till förstärkning. Sverige behöver också en långsiktig finansieringsmodell som inte bygger på att Trafikverket ska trolla med knäna för att få ihop sina reinvesteringsbehov.

Fru talman! Utifrån de utmaningar vi står inför är det helt uppenbart att det krävs mer – mer resurser, mer långsiktighet och mer strategiskt ledarskap.

Ministern säger att den här regeringen har satt stopp för underhållsskulden. Men betas den av?