Fru talman! År 2025 är första året som underhållsskulden inte bara fortsätter att skena. Vi har stoppat blödningen, fru talman. Nu har vi stoppat den kraftiga utförsåkningen från den förra planen.

Bara för att sätta det i ett sammanhang: Under de sista fyra åren av Åsa Karlssons partis regeringstid ökade underhållsskulden med nästan 40 miljarder kronor på bara fyra år. Detta har vi satt stopp för nu. Vi har inte gjort det bara av en slump, utan vi har på ett mycket aktivt och strategiskt sätt sett till att man får ut maximalt av de resurser som man kan omsätta i praktiken. Vi har inte bara fokuserat på mer pengar till underhåll utan också på att vi ska få ut mer underhåll för pengarna.

Det är därför det i år kan genomföras 1 700 större underhållsarbeten i den svenska järnvägsanläggningen. Det har aldrig någonsin varit så många. Nästa år, vilket också kommer att vara ett rekordår, planeras det för 1 800 underhållsarbeten. Det är på det sättet Sverige kan vända utvecklingen, ta tillbaka det eftersatta underhållet och börja amortera på underhållsskulden.

Fru talman! Låt mig ta ett exempel: När jag tillträdde som infrastruktur- och bostadsminister gjordes det 30–40 växelbyten per år. Jag samlade järnvägsbranschen, och jag fick höra att det fanns entreprenörer i Sverige som sa: Vi kan byta det här på timmar i stället för dygn! Regeringen gav uppdrag till Trafikverket, och vi ser nu att det i år kommer att genomföras ungefär 100 växelbyten. På bara tre år har vi alltså gått från 30–40 växelbyten per år till 100, och de kommande åren kommer det att börja takta upp till 200 växelbyten om året.

Det är skillnaden, fru talman, i politiken. Antingen fokuserar man på funktionaliteten här och nu och på att återta så mycket underhåll som möjligt eller så struntar man bara successivt i underhåll och låter bli att styra på ett sätt som gör att punktligheten kan öka.

Då är frågan: Har punktligheten ökat eller inte? För åtta av de tio månader i år som hittills har rapporterats har punktligheten blivit bättre än motsvarande månad förra året.

Vi är dock inte på något sätt färdiga, fru talman. Ledamoten ställer frågan: Är det tillräckligt? Om vi ska kunna återta allt eftersatt underhåll till år 2050 förutsätter det att varje regering vid varje planrevidering tillskjuter så mycket medel som man då bedömer att man kan omsätta.

Att använda nya metoder, att prefabricera växlar så att man kan byta spårväxlar på timmar i stället för dygn, att använda drönare som upptäcker fel i elsystemets kablar och kraftledningar innan det blir ett fel och att byta ut signalsystemet, fru talman, så att vi får ett signalsystem som håller, är robust och går att använda mer effektivt är saker som varje regering framöver kommer att behöva ta ansvar för, och det är då man kan nå målåret 2050.

I den plan vi nu har lagt fram finns maximalt de medel som Trafikverket bedömer att man kan omsätta. I takt med att metoderna utvecklas till följd av de olika uppdrag som regeringen har gett till Trafikverket måste dock varje regering under de kommande åren vara beredd att skjuta till medel och fortsätta utveckla underhållsbranschen på ett sätt som gör att man kan underhålla i kapp underhållsskulden.

Därför, fru talman, har jag efterlyst en borgfred kring underhållet av järnvägen. Är Åsa Karlsson beredd att sluta en sådan och inte misstänkliggöra privata underhållsentreprenörer i det svenska järnvägssystemet?