Fru talman! Jag tackar statsrådet för debatten! Det här är mitt sista anförande i dag – men inte i frågan, för den hoppas jag kommer att återkomma.

Jag vill säga att vittnesmålen från Gotland om hur höga färjepriser slår är väldigt många. Här finns pensionären som inte har råd att besöka sina barn och barnbarn en gång i månaden som hon hade önskat utan bara kan åka max en gång i kvartalet. Här finns sonen som inte kan finnas där för sin sjuka pappa på det sätt han hade velat. Här finns också barn- och ungdomsidrotten på Gotland, som inte kan delta i cuper och serier och möta andra lag på det sätt som man hade velat, därför att färjepriserna är för höga. Här finns också, framför allt, alltför många gotlänningar som inte har råd att resa alls. Jag hoppas att vi kan vara överens om att det inte kan fortsätta så här.

Jag hoppas att vi också kan vara överens om att villkoren för att säkra en grundläggande tillgänglighet av god kvalitet för Gotland inte är uppfyllda i dag. Dessa villkor är inte uppfyllda förrän färjetrafiken bygger på täta turer, korta restider och låga, förutsägbara priser. Det är dit vi måste ta oss.

Jag hoppas att vi även kan vara överens om att priserna i dag är för höga och att det skyndsamt måste till ett nationellt initiativ för att pressa ned priserna. Om vi är överens om den problembilden har vi i alla fall en plattform att utgå från. En kompensation är en lösning i det korta perspektivet, men i det längre perspektivet måste Sverige titta på sina grannländer. Titta på Norge och Danmark och lär av dem, följ deras exempel och påbörja en förberedelse för vägpriser i färjetrafiken! Först då får vi en likvärdighet över landet och en fungerande faktisk tillgänglighet till och från Gotland.