Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Jag välkomnar de reformer som har genomförts och de som är på gång. Men jag kan också konstatera att problemet kvarstår. För den våldsutsatta kvinnan saknas fortfarande trygghet i realtid.

I Sverige dödas varje år 13–17 kvinnor av personer som de antingen har eller har haft en relation med. I nästan alla fall har varningssignaler funnits tidigare i form av polisanmälningar, upprepade hot, tidigare våld eller till och med ett brutet kontaktförbud.

Det här handlar egentligen inte om bristen på kunskap. Det är inte det som dödar kvinnorna, utan det är bristen på handling i tid. Skyddet aktiveras först när skadan redan är på väg att ske, inte innan.

Kontaktförbud kan i vissa fall kombineras med elektronisk övervakning, så kallad fotboja. Det är jättebra. Det är ett steg i rätt riktning. Men det förändrar fortfarande inte grundproblemet. Det är passivt för offret. Kvinnan får ingen varningssignal och ingen möjlighet att agera i tid. Det är det interpellationen handlar om. Kvinnan blir helt enkelt beroende av att polisen hinner fram i tid. Vi vet att polisen inte alltid hinner fram, speciellt inte ute i glesbygden.

Enligt Brå bryts vart fjärde kontaktförbud. I mer än 2 000 fall årligen trotsar förövaren lagen och närmar sig kvinnan om och om igen.

Herr talman! Att lämna ett destruktivt förhållande betyder inte alltid att du blir fri, utan du kan fortfarande leva i ett helvete trots att du har lämnat den partnern. Han kanske kommer efter dig, jagar dig och stalkar dig och fortfarande utgör ett hot.

Det handlar om det mentala för kvinnan och om möjligheten att gå vidare. Kvinnan vet inte om förövaren står bakom husknuten eller om han ligger på stranden i Thailand och solar. Hon har ingen aning om var han är och får leva med den oron.

För år 2024 har Polismyndigheten gått ut med att antalet kontaktförbud med fotboja var anmärkningsvärt lågt – endast 200 fall. Med tanke på att över 8 000 kontaktförbud utfärdas varje år betyder det att mer än 95 procent av kvinnorna fortfarande står utan tekniskt skydd. Det är väldigt anmärkningsvärt, herr talman.

Riksrevisionens rapport Statens skydd av hotade personer, som gäller 2024, anger att skyddsåtgärder ofta sätts in för sent. Informationsdelningen mellan myndigheter brister, och många utsatta uppger att de upplever ett falskt skydd.

Herr talman! Jag skulle vilja fråga ministern varför det ser ut så här. Det här räcker inte. Vad kommer ministern att göra för att säkerställa att dessa kvinnor kan känna att de har ett riktigt skydd och att de har staten på sin sida?