Herr talman! Låt mig åter konstatera att varje kvinnomord av denna karaktär är ett stort misslyckande för samhället. Att vi årligen har en latent nivå på 10, 12, 15, ibland fler kvinnomord av detta slag i Sverige över tid är ett pågående och mörkt samhällsmisslyckande. Det är en realitet att om vi ska kunna komma åt detta problem kan vi inte fortsätta som vi har gjort hittills eftersom det då kommer att gå som det har gått hittills, utan en förutsättning är att flera olika aktörer som kan påverka detta ställer om och jobbar på ett annat sätt.

Regeringen har varit väldigt tydlig i sin styrning till polisen. All den mobilisering som sker i relation till den organiserade brottsligheten får på intet sätt innebära att man tappar utvecklingskraft i andra väsentliga delar av verksamheten. Det gäller både de så kallade mängdbrotten, alltså den vardagsnära brottsligheten, och den typ av brottslighet vi nu talar om, alltså mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Polisens granskning, som jag refererar till, är ett resultat av såväl denna styrning som polisens egen insikt om att man måste flytta fram positionerna på ett annat sätt än tidigare. I denna granskning, där man har tittat på enskilda ärenden och frågat sig vad man hade kunnat göra annorlunda för att förhindra den ultimata utgången, det vill säga mord, pekar man bland annat på kompetens och erfarenhet när det gäller utredningar. Detta kommer givetvis att följas upp med konkreta förändringar.

Låt mig åter understryka vikten av att också andra aktörer gör motsvarande genomlysningar, för det är genom ett samspel mellan polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård som det går att få en verkligt preventiv kraft så att vi en gång för alla kan förhindra att dessa mord äger rum.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.