Herr talman! Ministern beskriver i svaret att grundutbildningen om våld i nära relationer är obligatorisk. Det är bra och jätteviktigt. Men det ministern själv också konstaterar är att det inte finns några nationella krav på den fördjupade kompetensutveckling som är avgörande för en likvärdig och rättssäker hantering. Det är precis där problemet ligger. Grundläggande utbildning ger som jag nämnde tidigare en bas, men det är de svåra, komplexa och farliga fallen som kräver betydligt mer än en bas.

Det är här skillnaderna blir tydliga mellan olika regioner. När avancerad utbildning inte är obligatorisk blir den nämligen en kostnads- och prioriteringsfråga. Det betyder att vissa regioner satsar och att andra inte gör det. Vissa har specialistkompetens, och andra saknar den. Detta innebär att rättssäkerheten varierar väldigt mycket beroende på var kvinnan bor – vad hennes postnummer är.

Det är en ordning som vi aldrig hade accepterat i andra delar av rättskedjan. Ingen skulle till exempel acceptera att våldtäktsutredningar höll olika nivå beroende på region eller att narkotikaärenden höll olika kvalitet beroende på geografiskt läge. Men när det gäller våld i nära relationer släpper vi igenom just detta.

Brå visar att våld i nära relationer ofta är upprepat, att det föregås av riskbedömningar som gång på gång missats och att de kvinnor som dödats i flera fall hade haft tidigare kontakter med polisen.

Jag har själv mött kvinnor som berättat att deras anmälningar inte togs på allvar första gången, att hotbilden inte bedömdes rätt, att bevisning inte säkrades och att polisen kom först när det redan var för sent. Jag har själv upplevt detta, alltså att man kallat på polis och sedan inte får den hjälp och det stöd man behöver för att ta sig därifrån. I stället lämnas man gång på gång kvar, och då blir det värre eftersom man faktiskt var den som larmade polisen. Detta leder i sin tur till att man inte vågar larma. Det blir bara värre. Det är inte lönt. Ingen ser, ingen hör och ingen bryr sig.

Brå har i flera år pekat på skillnader i kvalitet, skillnader i riskbedömningar, skillnader i uppföljning och skillnader i lagföringsgrad. Vi vet samtidigt att mäns våld mot kvinnor är ett av våra mest återkommande och dödligaste brottsområden. Statistiken när det gäller det här är tragisk.

I genomsnitt dödas 13–20 kvinnor varje år av en man de har levt med eller lever med. I flera av de senaste fallen har det funnits tidigare varningssignaler. Det har funnits kontakter där fördjupad kompetens hade kunnat göra skillnad.

Det är därför nationella krav behövs: för att säkerställa att varje utsatt kvinna och varje utsatt barn får samma chans, oavsett vilket postnummer de har. Det handlar om att kunna fatta beslut i stunden som avgör en kvinnas och ett barns chanser att överleva. Det är därför den här interpellation ställs.

Varför ska kompetensen fortsatt vara beroende av regionernas egna prioriteringar? Varför blir det inte ett nationellt krav på fördjupad kompetens?